”Här vill jag vara till pensionen”

Karolina Stenfelt hade svårt att bestämma sig för vilket hantverk hon skulle satsa på.

– Allt är roligt. Jag kunde lika bra ha valt väveri men det blev snickeri, det är konkret och brett och det öppnar dörrar.

Som till exempel till Kungliga slottet i Stockholm.

Hennes eget kungarike ligger mitt emot den yttre slottsgården, på Högvaktsterassen, där hon har kontor och verkstad. Just nu tillverkar hon en tröskel i ek som ska sitta i Sibyllas kök. Annars arbetar hon mycket med att renovera Gustavs III:s divanförmak.
– Jag ska visa dig, säger hon.

Vi går över gården, förbi vakterna, passerar några rum, en korridor, tar en hiss, går genom ett rum, uppför en smal trappa och befinner oss i något som inte ser ett dugg kungligt ut. Ett renoveringsobjekt. Karolina visar på målningarna som kom fram under färgen när hon tog bort socklar. Berättar om elsladdarna som ska döljas bakom kvartspelare.

Karolina öppnar ett litet fönster.
– Jag har precis fixat några såna här små vädringsfönster i Spegelsalen. De ska ha en fest där med 80 personer och då måste de gå att öppna så att det blir bra ventilation.

Karolina är inte bara nyanställd slottssnickare, hon är även relativt nybliven mor. Dottern Hedda fyllde nyss ett år.
– Jag satt hemma och ammade en sju veckors bebis när Stockholms slotts förvaltningschef ringde och ville träffa mig.

Den gamla slottssnickaren skulle gå i pension. Karolina fick börja med att gå parallellt med den gamla snickaren i en månad. Hela månaden kunde hon ha Hedda med sig.
– Det här är en bra arbetsplats. Folk som jobbar här blir kvar tills de går i pension.

Men att tacka ja till tjänsten innebar också att hon gav upp en dröm. Trots sina 31 år hade Karolina Stenfelt hunnit göra sig ett branschnamn som möbelsnickare och startat eget tillsammans med en kurskamrat från Carl Malmstens skola. 2011 blev hon årets gesäll med skrivbordet Soot som sedan gick under klubban för 95 000 kronor. Hon har även tillverkat skåpet Havet som köpts in av Röhsska museet i Göteborg.
– Det kändes lite svårt att behöva släppa det egna snickeriet, men eftersom företaget inte konkurrerar med min anställning här på slottet får jag ha det kvar. Fast just nu har jag svårt att hinna med det.

Karolina har tillverkat saker ända sedan uppväxten i en stor familj med både fosterbarn och biologiska barn:
– Ville man ha något fick man göra det själv och pappas verkstad i källaren var alltid tillgänglig.

Text och foto:
Sofi Piehl

Slottssnickarens arbetsdag

4.15  Vaknar, dricker en kopp kaffe, gör i ordning en kopp kaffe till som jag dricker på vägen till jobbet.

06.00 Börjar med att läsa mejlen för att se om det finns några felanmälningar. Är det något fönster som inte går att stänga, någon dörr som inte går att öppna eller något akut, som vatten som står och rinner?

06.30 Äter frukost tillsammans med slottets vaktmästare.

07.00 Passar på att göra sånt som behöver göras, som till exempel att sätta upp en anslagstavla, innan folk kommer så jag inte stör dem.

11.30 Äter matlåda i verk­staden.

12.00 Fortsätter arbeta. Många dagar är det också möten där jag får uppdrag från slottsarkitekten, antikvarien eller förvaltningsteknikern.

15.30 Låser verkstaden och beger mig hemåt innan köerna stoppar till trafiken.

20.00 Nattar lilla Hedda och somnar ofta själv.