Reportage En dröm om att samla och skildra svenskar­nas arbete resulterade i Arbetets museum som öppnade i Norrköping för drygt 20 år sedan. Museet bestämde sig tidigt för att inte samla på saker, utan på berättelser.

En cylinderformad skorsten i tegel reser sig mot himlen. Det var länge sedan det rykte ur den nu.

Vi är i Norrköping, staden i ständig omstöpning. En gång i tiden var den svensk industris kronjuvel. Men rykande, bultande och mullrande fabriker tystnade när strukturomvandlingen lamslog sjuttiotalets svenska ekonomi. ”Siste man släcker lyset”, ropade de som lämnade staden för gott till vännerna som stod kvar på perrongen.

Mycket har hänt här. Många år utan hopp, jobb och framtidstro har ersatts av någonting annat. De gamla industriskeletten har renoverats och ersatts av nya företag. Fler bor kvar. Staden växer åter.

Skorstenen som en gång var en ångestladdad påminnelse om en förlorad tid, en förlorad stad – symboliserar nu något helt annat. För när den svenska arbetarrörelsen ville samla och skildra historien om slitet och svetten var det gamla industrinavet den perfekta platsen. I slutet av åttiotalet köpte LO, KF, ABF och TCO byggnaden som i dag kallas Strykjärnet. Mitt i förändringens turbulenta underströmmar invigdes Arbetets museum 1991.

Norrköpingsbon och museichefen Niklas Cserhalmi har jobbat här i omgångar sedan 1993. Byggnaden är speciell för honom.

– Jag visste inte vad det var när jag kom hit första gången, men blev helt förförd av stämningen. Strykjärnet är en så spektakulär byggnad och miljön unik i sitt slag.

Han förklarar att museet inte ska vara en skattkammare, utan en verktygslåda. Det ska inte skildra historia för historiens skull, utan använda den för att sätta strukturer och trender i ett större sammanhang.

– Så var det inte från början. Förstudien rymde skisser på sågverk, Folkets hus och förstamajtåg. Det var väldigt traditionellt, säger han och bläddrar i materialet som togs fram på planeringsstadiet.

Två beslut blev avgörande för museets framtid. Det ena är att man inte ska samla på historiska föremål, utan på människors berättelser. Det andra är att Arbetets museum inte är ett museum för arbetarrörelsen, utan för just arbetet.

– I andra länder är det annorlunda, där är fokus ofta på partier och orga­nisationer. Vårt uppdrag handlar snarare om att både förmedla kunskaper om arbetets historia, men också väcka samtal om arbetet i sig, förklarar Niklas Cserhalmi.

Debatt. Samtal. Kritik. Nyckelord sedan starten. Arbetets museum vill befinna sig i skärningspunkten mellan arbets- och vardagsliv. Sedan är det upp till besökarna att dra slutsatser och reflektera.

– Deltagarkulturen har vuxit sig allt starkare. Utställningarna ska engagera och mana till samtal. I början försökte vi med traditionella utställningar: Att få svarvare att se bilder på svarvare. Det funkade inte. Vi insåg snabbt att vi måste jobba med berättelser, säger Niklas Cserhalmi.

2007 öppnade ”Industriland”, en utställning om den svenska industrins guldålder. Niclas Cserhalmi kallar den ”ett bokslut över en epok”.

– Den fångade och problematiserade storskaligheten och rationaliteten inom industrin. Det spillde ju även över på samhällsbygget i stort.

Rationaliteten dragen till sin spets var en omfattande steriliseringskampanj, där ”oönskade människor” erbjöds sterilisering av staten.

– När jag såg skalpellerna så blev det bara pang – det slog rakt igenom känslopansaret, säger Niclas Cserhalmi.

Vi går upp ett par våningsplan till ”Framtidsland”, den senaste utställningen om hållbarhet. Solen reflekteras genom de blyinfattade fönsterrutorna, kastar ljusa kilar över betonggolvet. Längs ena väggen löper ett diagram. Ena axeln: BNP-tillväxten. Den andra: Årtal. Rekordår. Lågkonjunktur. Oljekris. Fastighetskris. Finanskris. Under kurvan ord. Magsår. Skinheads. Tacos. One-piece.

”Framtidsland” vill få besökaren att ställa frågor om hur vi egentligen har det i dag. Hur länge jobbar vi? Vad jobbar vi med? Hur påverkar det klimatet?

– Vi vill få hit unga för att inleda ett större samtal om vart vi är på väg. Hela utställningen är interaktiv och syftar till att väcka frågor, säger Niklas Cserhalmi.

Helena Karlsson, museets informationschef, dyker upp och hälsar. Vi följer med henne en våning upp, där två fotoutställningar pågår. Den ena visar Inta Rukas vardagsbilder från Lettland. Svartvita fotografier på fårade ansikten, landskap som snarare liknar sekelskifte än åttiotal. I rummet intill ”An ordinary boy”, berättelsen om en adopterad flicka som insåg att hon var född i fel kropp och resan till att bli André. Helena Karlsson berättar att hon grät första gången hon såg bilderna.

Tillbaka på entréplanet. Det slamrar från kaféet. Kaffebönor mals, barn vaggas till ro. Lunchtid. Vid ytterdörren står Kerstin Ronander och Ingrid Åslin. De har ledigt från jobbet i Linköping och har rest hit över dagen.

– Vi åker hit ganska ofta. Det är alltid så fina utställningar, säger Kerstin Rosander och lägger till:

– Dessutom är det viktigt att historien lever vidare. Annars glömmer vi hur samhället uppstod.

Daniel Mathisen

 

Arbetets museum

Arbetets museum är en stiftelse med LO, TCO, ABF, KF och Sensus studieförbund som huvudmän.

Museet öppnade 1991, har 20-25 utställningar årligen och hade omkring 230 000 besökare 2014.

Arbetets museum ansvarar även för 1 350 arbetslivsmuseer runt om i Sverige.