Ska företag kunna stämma stater på miljonbelopp om staterna fattar demokratiska beslut som går företagen emot?
Det kan faktiskt bli verklighet genom det nya handelsavtal, TTIP, som just nu arbetas fram mellan USA och EU.
Enligt en ny ”investerare-mot-stater”-klausul, en klausul som redan finns i vissa amerikanska stater, kan företagen ha rätt till skadestånd som skyddar deras investeringar och vinster om nu invånarna i staterna genom folkvalda församlingar skulle få för sig att ändra förutsättningarna för investeringarna.
I USA har europeiska multinationella företag redan försökt stämma amerikanska stater när dessa velat höja den lagstadgade minimilönen.
Det här är naturligtvis en befängd utveckling.
Förhandlingarna om det nya avtalet mellan EU och USA förs till stor del bakom stängda dörrar, men bland de handlingar som har offentliggjorts finns denna klausul med.
Tji får Vänsterpartiet i sin strävan att förbjuda vinstuttag ur välfärden, eftersom företag då kan överklaga beslutet och begära skadestånd. De har givit sig in i välfärdsbranschen för möjligheten att kunna mjölka ut skattepengar som ren vinst.
Stoppas den möjligheten av Sveriges riksdag får skattebetalarna alltså ändå punga ut med vinsten i form av skadestånd.
Det här är naturligtvis konsekvenser i sin mest hårdragna form, och vi är ännu långt ifrån där. Men bara det faktum att motsvarande klausuler redan finns i vissa amerikanska handelsavtal och att de på allvar diskuteras i de pågående förhandlingarna mellan EU och USA är illavarslande.
De amerikanska och europeiska facken krävde i juli i år garantier för att det nya handelsavtalet inte ska kunna användas för att försämra arbetares levnadsstandard och att det inte ska kunna påverka demokratiskt fattade beslut.
Och mitt i detta förhandlande kliver nu med all sannolikhet den svenska folkpartisten Cecilia Malmström in som ny EU-kommissionär med ansvar för handel.
Tyvärr finns stor anledning att bäva.
Den bild av sig själv som humanismens omutliga budbärare som Cecilia Malmström byggt upp under år av kamp för mänskliga rättigheter är i farozonen när hon sveper in över handelns och arbetsmarknadens område.
De gånger Malmström lämnat området ”mänskliga rättigheter” bakom sig har hon nämligen tenderat att hemfalla åt okritiskt hyllande av den företagsstyrda nyliberalismen.
Ett exempel är turerna kring EU:s tjänstedirektiv.
I sin ursprungliga form hotade direktivet att öppna för en ohämmad lönedumpning och lönekonkurrens bland EU:s stater, speciellt för Europas lågavlönade arbetare.
De fackliga farhågorna avfärdades raskt av Cecilia Malmström som ”hjärnspöken” och först efter en hård kamp, där Malmström snarast satte sig till motvärn mot kraven från Europas arbetare på sociala hänsyn och rimliga löner, ändrades direktivet i en något bättre riktning.
Cecilia Malmströms första åtgärd som föreslagen handelskommissionär är nu att på motsvarande sätt vifta bort kritiken mot det nya handelsavtalet mellan USA och EU.
Den här gången avfärdar hon all oro som ”rykten” i stället för ”hjärnspöken”, men hennes likgiltighet är lika tydlig.
Cecilia Malmström vet lika bra som de amerikanska och europeiska facken att ”investerare-mot-stat”-klausuler de facto finns med i de förslag till handelsavtal som just nu förhandlas.
Det är varken hjärnspöken eller rykten. Att avfärda detta faktum med en nonchalant klapp på huvudet är ovärdigt en kommissionär som vill bli tagen på allvar.
Cecilia Malmström har med rätta fått stor respekt för sin långa och envetna kamp för mänskliga rättigheter.
Förhoppningsvis inser hon att denna kamp också måste gälla inom arbetsmarknad och handel.
