Birgitta Stenberg.  Foto: Dan Hansson

Birgitta Stenberg.
Foto: Dan Hansson

I lördags natt gick en av landets coolaste feministiska rebeller ur tiden. En frihetsälskande beatnik som för vissa var mer känd för sina många älskare och älskarinnor och sitt amfetaminmissbruk än för sitt omfattande författarskap.

”Nu är det här och alles ist gut” var hennes sista ord, enligt hustrun. Flamboyant in i det sista.

Birgitta Stenberg, född 1932, gav ut sin första roman 1956 (”Mikael och Poeten”), men det är den självbiografiska romanen ”Kärlek i Europa” (1981) som blivit en modern klassiker för generationer av – framför allt – kvinnor. Den öppnade dörren mot ett normbrytande sätt att leva. Utan ett händelserikt liv skulle hon inte ha några böcker att skriva, som hon konstaterade. Inför dokumentären ”Alla vilda” (2012), där filmarna Marianne Gustavsson och Lisa Belfrage följde med Birgitta Stenberg runt jorden och letade upp hennes gamla vänner och älskare, intervjuade jag Birgitta i ETC. Vi pratade om ålderdomen. ”Den är riktigt rolig”, sa hon. Likaså var erotiken i 80-årsåldern, menade hon. ”Man slipper osäkerhetens ok och kan tacksamt ta emot.”

Under veckan har Birgitta Stenberg hyllats på kultursidor. Under sin levnadstid var hon ofta kritiserad, refuserad och till och med bespottad. Gudarna ska veta att det inte är lätt att vara motvalls som kvinna! Det kände Birgitta Stenberg väl till. I intervjun berättade hon för mig om ett uttryck som hon klippt ut och satt upp på kylskåpet: ”Alla samhällen vördar sina levande medlöpare och sina döda bråkmakare.”