En kvalificerad gissning är att det trots prognoser om regn blir ett välbesökt 1 maj detta supervalår.
Men denna 1 maj ser vi också något nytt, i Sveriges riksdag och på ett torg i Jönköping:
Nazister marscherar och Sverigedemokraterna vill avskaffa 1 maj som helgdag.
Det är inga vanliga åsiktsyttringar som speglas i dessa två händelser. Knappast en kreativ debatt där åsikter bryts mot varandra och leder utvecklingen framåt.
Det vi bevittnar är i stället yttringar som inte godkänner demokratins grundläggande förutsättning: alla människors lika värde och rätt att säga sin mening.
Och här finns kärnan till varför inte Sverigedemokraterna – och naturligtvis heller inte nazister – kan bli en del av en fungerande demokrati, hur gärna än Sverigedemokraterna vill släppas in i värmen.
Demokrati förutsätter nämligen just det som står i fokus på 1 maj, alla människors lika värde.
Alla människor ska ha lika stor rätt att delta i samhällsutvecklingen och lika stor rätt att försöka påverka hur vår gemensamma framtid kommer att se ut.
1 maj är därför lika mycket en manifestation för demokrati som en dag då arbetarrörelsen lägger fram sin syn på hur vårt gemensamma samhälle ska utformas.
Motdemonstranternas krav är något helt annat.
Här handlar det inte om hur vi ska forma vår demokrati. Här handlar det om att kväsa andra människors rätt att delta i demokratin.
Och naiviteten flödar i bemötandet av dessa angrepp.
Många ser det som oproblematiskt att Jimmie Åkessons nu åker runt och dömer ut människor av annan hudfärg och annat ursprung. Det är nästan så man får intrycket av att vi alla är på en stor fotbollsmatch.
Lagen ska kämpa och svenska folket ska sitta vid sidan om och heja på dem vi tycker ska vinna. Efter matchen ska vi alla gå hem i förbrödring och samhället flyter på som före matchen.
Men vad händer om det ena laget vill bryta matchen och tvinga bort de övriga från planen? Vad händer om en del av dem, de mest hårdföra, plockar upp tillhyggen och går till attack?
Det handlar inte om vi ska välja Aftonbladet eller Expressen. Det handlar inte heller om vi ska välja de rödgröna eller alliansen eller gå mot höger eller vänster – och det handlar definitivt inte om ifall vi ska höja eller sänka skatten.
Det handlar om demokratins innersta kärna.
Mer än tidigare år blir därför årets 1 maj inte bara en dag då människor ger sig ut på gatorna för att befästa arbetarrörelsens politiska ståndpunkter, utan kanske främst för att värna normen om alla människors lika värde, en demokratisk grundnorm som nu möter motstånd långt in i Sveriges riksdag.
För hur var det med Sverigedemokraterna och 1 maj?
Ja, visst ja. De vill bryta matchen. 1 maj ska avskaffas som helgdag och därmed ska åsiktsmotståndare tvingas bort från gatorna.
Inte bara de röda, gula och bruna människorna ska bort, alla inom arbetarrörelsen ska bort och i nästa steg borde även liberaler och en och annan centerpartist känna sig nervös.
Det ena laget vill bryta matchen och tvinga bort de övriga från planen, en del av dem plockar upp tillhyggen.
Och demokratiska värden skjuts långt, långt bort i motståndarnas retorik.
Vi får därför, denna 1 maj, hoppas på en stor uppslutning runt demokratin och den vackra idén om alla människors lika värde.
