Jag hade vant mig och trodde att det alltid skulle vara så. Att i Sverige skulle aldrig några tiggare sitta på gatan, inga anställda från andra länder utnyttjas av samvetslösa arbetsgivare och inga kåkstäder i kartong byggas vid järnvägsspåren – än mindre rivas av myndigheterna.

Häromkvällen passerade jag fyra männi­skor som sover ute i en port på Vasagatan, mitt i centrala Stockholm, tätt intill varandra med smutsiga filtar över sig. Är de vräkta från Högdalen?

I veckans nummer har Sandra Lund träffat en man som i över ett år jobbat som en slav på ett svenskt företag – ibland utan lön.

Han blev sjuk, avskedades och vände sig till Kommunal, som gör allt för att hjälpa honom. Men kvar i Sverige får han inte vara. Uppehållstillståndet är knutet till arbetet och att en tvist pågår om avskedandet påverkar ingenting.

I Sverige påverkas vi inte längre.

Förra veckan skrev vi om självmordet i Krokom som tingsrätten ansåg var direkt knutet till mobbning på arbetsplatsen.

Många hörde av sig efter det. Bland dem flera poliser – och nu berättar vi om poliserna i Örebro som plågats av otydlighet och godtycke på jobbet i flera år. Till sist reagerade och agerade Arbetsmiljöverket. Ändå vill poliserna som uttalar sig vara anonyma. Mobbningen är ett faktum som rimligen godtagits både av kollegerna och arbetsgivaren.

Eller bryr sig inte de heller?

Brukar du läsa vår krönikör Torun Carrfors? I två veckor praktiserar hon på Arbetet som ledarskribent, coachad av Martin Klepke. På arbetet.se har hon skrivit om det bisarra i att Sverige utvisar en homosexuell man till Uganda, samtidigt som finansminister Anders Borg söker upp gayaktivister på sitt besök i landet.

Uganda har stiftat en lag som förbjuder homosexualitet och bestraffar människors kärlek med livstids fängelse. Räcker inte det som förtryck så finns det gott om folk som är villiga att misshandla eller mörda homosexuella. Det är vidrigt.

Ändå måste Baker Katumba gömma sig för svenska myndigheter.

En gång trodde jag att sådant aldrig skulle hända i mitt hemland.