I Sverige har vi ett kommunalt självstyre som är tämligen långtgående. På vissa områden fungerar detta klart tillfredställande. Det finns dock områden som är av stor nationell betydelse och det är viktigt att vi har en debatt om vem som ska vara huvudman för vad. Ett sådant betydelsefullt område är att våra barn och ungdomar når kunskapsmålen.

Den svenska skolan blev kommunaliserad i början på 1990-talet efter beslut av riksdagen 1989. Tanken var god, nämligen att besluten om skolan skulle komma närmare medborgarna.

Det som har hänt sedan kommunaliseringen är att skolans kvalitet har försämrats på ett minst sagt påtagligt sätt. Eleverna är utlämnade till vilka ambitioner och förutsättningar kommunerna har. Det kommunala huvudmannaskapet har alltså undergrävt likvärdigheten. Det är stora skillnader mellan de kommuner som satsar mest respektive minst på skolundervisningen. Detta skapar en skola med mycket skiftande kvalitet.

Dagens styrning av skolan är dessutom otydlig. Genom att staten delvis styr skolan genom lagar, läroplaner och lärarutbildningar, medan kommunerna är huvudmän och finansierar verksamheten skapas ett slags dubbelkommando över skolpolitiken.

Skillnader i resursfördelningen beror sällan på elevers olika behov utan på kommunernas prioriteringar. Ofta ser vi att de kommuner som har de största behoven av satsningar i sina skolor, till exempel på grund av sociala problem, också är de kommuner som har minst skattekraft och resurser.

Vi behöver en stark nationell samordning kring den svenska skolan där elever, lärare och föräldrar kan vara säkra på att skolan är ett prioriterat område oavsett vilken kommun man befinner sig i. Därför är det hög tid att återförstatliga skolan.

 

Adam Frändelid (V), adamfrandelid

ledamot i Vänersborgs kommunfull­mäktige.