Fria tyglar på finansmarknaden

Arkivbild från oktober 2008: Arga demonstranter tar emot Richard S Fuld Jr, styrelseordförande och vd för Lehman Brothers, utanför kongressbyggnaden i Washington där han precis vittnat inför en kommitté om bankens kollaps. 

Börsras. Kaos i banksystemet. Brant fall i tillväxten. Massarbetslöshet. Effekterna av Lehmankraschen var förödande både för världsekonomin och Sverige. Men hittills har inga större åtgärder genomförts för att tygla finansmarknaderna.

I dagarna är det fem år sedan den amerikanska investeringsbanken Lehman Brothers lämnade in sin konkursansökan. Beskedet orsakade kalabalik på finansmarknaderna. Något som i sin tur fick världsekonomin att tvärnita. För den svenska ekonomin följde den största nedgången i mannaminne.

Under hösten 2008 och den påföljande våren gick debatten het om ”kapitalismens kris”. Kraven på begränsningar av finanskapitalets makt verkade växa i styrka vecka för vecka. ”Det ska aldrig hända igen”, var devisen på allas läppar.

I praktiken hände inte speciellt mycket, anser TCO:s chefekonom Göran Zettergren.

– För mig är det ett stort mysterium att inte mer gjorts för att skapa stabilitet. Jag trodde verkligen på långtgående reformer av finansmarknaderna, efter att dessa störtat världen in i en lågkonjunktur av aldrig skådat slag. I stället har agendan vänts till att handla om avregleringar av arbetsmarknader, försämrad a-kassa och sänkta löner, säger han.

Nationalekonomen Stefan de Vylder beskriver åtgärderna i krisens spår som oerhört blygsamma i jämförelse med storleken på krisen.

– Det kan bero dels på att de som representerar finansmarknaderna har stort inflytande, vilket gjort att det blivit mycket snack och lite verkstad. Dels på att det är svårt att reglera dessa marknader, säger han.

Han ser inga tecken på att risken för framtida kriser har minskat.

– Den har snarare ökat. Storbankerna har växt snabbt och koncentrationen inom banksektorn har ökat. Det har förvärrat problemet med banker som är för stora för att tillåtas gå under. Något som bäddar för högt risktagande, eftersom dessa banker kan räkna med att staten går in och räddar dem om det går riktigt dåligt, säger han.

Även Lars Jonung, professor vid Ekonomihögskolan i Lund och tidigare ordförande i regeringens finanspolitiska råd, beskriver de nya reglerna som skärpningar på marginalen. En genomgripande omreglering av det finansiella systemet, liknande den som genomfördes efter 30-talskrisen, har uteblivit, enligt honom.

– Ekonomierna har återhämtat sig. Sedan har särintressena på Wall street och andra håll stor politisk makt. Dessutom finns det en internationell konkurrens mellan olika finanscentrum. Länderna har tvekat inför att reglera sina egna finansmarknader hårdare än andra, säger Lars Jonung.

Ekonomen Johan Lybeck har skrivit flera böcker om finansiella kriser. Enligt honom är det enda riktigt stora steg som tagits höjda kapitaltäckningskrav för bankerna, vilket innebär att bankernas ägare riskerar mer av sina egna pengar om det går dåligt.

– Fönstret för stora reformer är på väg att stängas. Det finns inget politiskt intresse för att engagera sig. Politikerna har fått för sig att bara för att man antagit en lag så är frågan avklarad – men detaljföreskrifterna återstår, säger Johan Lybeck.

En som ändå tycker att det hänt en hel del i form av finansiell reglering är Klas Eklund, seniorekonom på SEB.

– Huvudskälet till att det inte hänt mer är att det inte finns något existerande alternativ till kapitalismen, i stället blir det kritik inom systemet. Det har gjort att det blir mindre av arkitektur och mer av rörmokeri.

Klas Eklund har i debatten efter finanskrisen förespråkat en mer socialt ansvarstagande kapitalism, som han kallat för Kapitalism 4.0.

– Hittills har den utvecklingen inte kommit särskilt långt, säger han.