Reine Feldt var mycket. Svensk mästare med Blåvitt 1969. Lagkapten vid 23 års ålder. Oomstridd ledare för laget vid förhandlingar och diskussioner med ledning och styrelse.

Han var arbetargrabben som läst in en pol mag. Han var krönikör i tidningen Arbetet, känd för vassa åsikter och kompromisslösa ställningstaganden.

Han var fackligt aktiv och medlem av fackklubbens styrelse på Arbetet. Han var gift och hade två små flickor.

Men för mig var han framför allt min bästa vän. Och förlusten när han försvann var förskräcklig. Närmast outhärdlig.

Än i dag kan jag sakna honom så att det gör ont i bröstet, inte minst när Blåvitt spelar. Särskilt tomt är det när laget spelat dåligt eller förlorat. Det var och är då som behovet är störst att kunna prata, tugga igenom match, domslut och så vidare med just Reine.

Foto: Lars Jansson

Foto: Lars Jansson

Reine Feldt skrev krönikor i Arbetet Väst under vinjett Inkast. Där talade han klarspråk, och efterlyste bland annat mer offentligt stöd till elitidrotten för att den skulle slippa ”hora ner sig” för näringslivet.

Han som spelat på elitnivå, med gedigen fotbollskunskap och ett blåvitt hjärta, var alltid den som rätade upp våra diskussioner och tog ner ”tragedin” till en rimlig nivå. Det är ju ändå bara fotboll, manade han när jag tog till överord.

Men att få argumentera, vända och vrida på en gemensam upplevelse saknar jag bortom ord. Och nu, hösten 2013, går tankarna allt oftare till Reine när Allsvenskan går in i ett slutskede, domsluten blir allt viktigare och skador och avstängningar allt mer avgörande för utgången.

Då tänker jag på Reine och försöker hämta sans och balans i hans lakoniska: Det är ändå bara fotboll. Ibland hjälper det till och med, och jag kan småle för mig själv. Vi har fortfarande kontakt trots att det gått flera decennier.

Foto: Arbetet Väst

Foto: Arbetet Väst

Åren mellan 1965 och 1970 var Reines allra bästa fotbollsår, krönta med mästerskapet 1969, Tio säsonger i Blåvitt blev det för Reine Feldt, här i närkamp med en motspelare från AIK.

 

Först i dag, 27 år efter hans död, är det möjligt att skriva den här berättelsen om honom – och om oss – som jag hade velat skriva då, den där decemberdagen 1986, då han 41 år ung lämnade in för gott.

Hemligheten har äntligen avslöjats och blivit allmänt känd genom Hans Burells bok Ärkeängeln – en hjältes hemlighet.

I dag kan därför också epitetet bög läggas till allt annat som Reine var, liksom att han var en av de allra första i Göteborg som dog i aids.

Då var detta en väl bevarad hemlighet. Han ville inte själv berätta sanningen, varken om sin homosexualitet eller sjukdomen – och vi som fått veta hade lovat att inte berätta.

I efterhand är jag tveksam till hur klokt det var att bevara hemligheten så tätt intill kroppen att också eftermälet om Reine skadades. Inte minst hans döttrar, Stina och Lisa, fick en skev och otillräcklig bild av sin pappa.

Han blev ingen hel person i de fåtaliga betraktelser som skrevs efter hans död, eller i det som återberättades. Ingenting av det var direkt fel, men det var en halv bild av den Reine jag känt och varit bästa kompis med i nära 15 år.

Och jag orkade inte bryta löftet om att tiga. Otaliga gånger har jag därför ljugit tungan svart när frågorna kommit om Reine, hans sjukdom, vad det handlade om … och så vidare.

Nu när sanningen äntligen är blottad kan därför en sannare och mer komplett bild av Reine Feldt, ärkeängeln, berättas. Men i hans tragiska öde speglas också ett stycke historia om ett Sverige som fanns för inte särskilt länge sedan.

Jonas Gardells drama Torka aldrig tårar utan handskar är ett tidsdokument som placerar Reine och hans historia i rätt ljus. Det är, snart 30 år senare, lätt att glömma hur fördomsfull dåtiden var, hur utbredd okunskapen var, hur starkt avståndstagandet från de homosexuella var. Liksom skräcken inför den sjukdom som till en början beskrevs som ”bögpesten” i kvällstidningarna.

Men Jonas Gardells berättelse och Hans Burells bok återför oss obönhörligen till en tid då många av oss var både fördomsfulla och okunniga. Själv visste jag snart sagt ingenting om hiv och aids innan Reine blivit sjuk.

Jag fick heller inte veta att Reine var homosexuell förrän 1982. Då hade vi varit bästa kompisar i ett decennium, jobbat ihop dag och natt, rest jorden runt på reportageresor och utvecklat en vänskap som kanske bara upplevs någon enstaka gång i livet.

Tommy Öberg med Reine Feldt på Slottsskogsvallen vid ett av otaliga gemensamma reportage. Foto: Jan-Erik Jonasson

Tommy Öberg med Reine Feldt på Slottsskogsvallen vid ett av otaliga gemensamma reportage.
Foto: Jan-Erik Jonasson

Han var min själsfrände och någon som jag litade blint på i varje givet ögonblick. Våra respektive bakgrunder var också lika på många sätt. Vi var båda arbetarklassungar som blivit släktens första student och de första som studerat på universitet och högskola. Och vi hade föräldrar som var aktiva inom kooperationen, facket och politiken.

Reine hade också ett talesätt som trots att det lät lite platt och konstruerat imponerade på mig: ”Man kan inte göra allting, men man kan göra allt man kan”, mässade han av och till. Och han levde efter det i den vardag som vi delade.

Att han levde med sin livslögn och därför teg eller ljög när frågorna blev personliga är i efterhand uppenbart. Men då visste jag och andra runtomkring honom ingenting.

För mig – som antingen var för korkad för att fråga alltför mycket eller som inte förstod att tolka tecknen – var det också helt ointressant. Det vi delade räckte och blev över.

Det som kostade på, och som satte vår vänskap på spel, var när jag fick veta att han hade lämnat mig utanför i det som varit svårast och mest plågsamt i hans liv – hans homosexualitet.

Att han trodde att jag inte skulle finnas kvar som vän, att jag skulle ta avstånd och betrakta honom som äcklig och frånstötande – det gjorde ont, riktigt ont, när jag väl fick veta.

I ett brev författat i Amsterdam, dit han dragit sig undan för att slippa hemlighetsmakeriet, smygandet och smusslandet och rädslan för upptäckt som var en del av hans vardag i Göteborg, kom bekännelsen eller rättare sagt berättelsen.

Först efter flera långa, evighetslånga samtal och förklaringar hittade vi tillbaka till vår starka vänskap. Men att jag fått veta innebar bara att vi båda nu bar på en hemlighet. Det var inte ett första steg mot offentlighet.

Längtan efter att våga vara öppen och ärlig var oerhört stark hos Reine. Men hans analys av sin egen position, sin ställning som megakändis i den göteborgska idrottsvärlden, särskilt inom fotbollen, fick honom alltid att dra samma slutsats: Det kommer inte att gå att vara bög, fotbollsskribent och krönikör i den här stan – där jag eller snarare bilden av mig alltid är som macho och uppkäftig.

Vi grälade ofta om detta, men jag drog alltid kortaste strået och tystnaden levde därför vidare. Och när sjukdomen slog till och hann i kapp var det redan för sent.

Reine visste, och jag förstod med tiden, att det bara kunde sluta på ett sätt. Men vana som vi var vid att ljuga om och kring homosexualiteten och sjukdomen så fortsatte vi. Vi ville ju så gärna att han skulle klara sig undan. Och att tala om döden var helt enkelt för svårt.

Men 1984 till 1986 var i sanning dystra år då sjukdomen bröt ner Reine sakta, men obevekligt. Jag hade flyttat till Stockholm vid den här tiden. Vi hade fortsatt god kontakt, men den blev glesare och svårare att upprätthålla över tid.

Drömmen om att flytta till Stockholm var också ständigt närvarande hos Reine. Att kunna starta på nytt, komma undan kändisskapets avigsidor i Göteborg – kanske få vara öppen med sin läggning och slippa ljuga, smyga och smussla.

Men konkurrens om jobb, tvekan inför att flytta långt från sina barn och en sjukdom som blev allt svårare att dölja satte stopp för alla sådana planer.

I stället hamnade vi i den grymmaste av utförsbackar där sjukdomen tog en bit av Reine för varje gång vi träffades. Av hans vältränade stenhårda kropp blev allt mindre kvar.

Gnistan, önskan att kämpa, försvagades också och vi fick svårare och svårare att stå ut också med varandra. Det var så lite jag kunde ge och så lite han sa sig vilja ha.

Ibland satt vi därför tysta, sida vid sida. Hans syn var så gott som borta, ljudböckernas tid förbi och vi väntade eller fruktade båda morgondagen.

Och det fanns ingenting vi kunde göra.