Har 1900-talet något centrum? Finns det någon enskild händelse där det förkroppsligas? En händelse som fungerar som ett nav som allt kretsar kring?

Trots att vi lever i en fragmenterad tid, finns det en och annan som hävdar det. Den som har gjort det med störst emfas är den brittiske historikern Eric J Hobsbawm (1917–2012).

Det finns de som påstår att det var atombomben över Nagasaki som var 1900-talets viktigaste händelse. Andra hävdar att det var Adolf Eichmanns beslut att inleda ”Den slutliga lösningen” på judeproblemet. Jag har även hört en person hävda att det var den konservative politikern Winston Churchills beslut att, mitt under andra världskriget, inleda ett ambitiöst välfärdsprogram i Storbritannien som var den avgörande händelsen. Ett program som garanterade full sysselsättning och ett utrotande av arbetslösheten.

Men frågade man Hobsbawm skulle han svara något helt annat. Han skulle svara att ett tio dagar långt uppror i en fattig och eländig utkant av Europa var den absolut mest centrala händelsen. En av de minst blodiga revolutionerna i historien; den fungerade som en magnet på revolutionära krafter över hela världen.

Foto John Moore / Scanpix

Foto John Moore / Scanpix

Hobsbawm föddes 1917 i Alexandria, växte upp i Tyskland, men flydde till England då Nazistpartiet kom till makten. Han slog sig ner vid Birkbeck College, University of London, där han kom att verka under större delen av sitt liv.

Att läsa Hobsbawm är alltid en märklig upplevelse. Få personer har en på samma gång så avspänd och koncentrerad stil. När man läser en bok av honom känns det ofta som om en luftficka öppnats i en syrefattig tid. Som ekonomihistoriker har han koll på siffrorna: han strör ut dem jämnt över sidorna. Efteråt inser man att man vadat genom ett statistiskt landskap utan att det känts minsta tungt.

Mest känd är han för sin trilogi om ”det långa 1800-talet”. Böcker där han försöker förklara varför industrialiseringen blev ett kapitalistiskt projekt. Där för han ett över 2000 sidor långt, sammanhållet resonemang om världshistorien.

Nästan lika känd är han som stridbar debattör. Från att ha varit kommunist på 60-talet kom han att röra sig alltmer mot reformismen och socialdemokratin. Dock behöll han sin marxistiska övertygelse livet ut. När Tony Blair blev premiärminister i Storbritannien kallade han honom en ”Thatcher i byxor”.

Hobsbawm älskade att vända upp och ner på saker. Många föreställer sig nog den ryska revolutionen som 1900-talets stora katastrof och som själva startskottet för en händelsekedja av våld och förtryck: Stalins skenrättegångar, kalla kriget, ockupationen av Tjeckoslovakien, kriget mot Afghanistan och så vidare.

Men, skulle Hobsbawm säga; det finns också en annan sida av saken. Den ryska revolutionen fungerade inte bara som en destruktiv kraft och ett hot mot det kapitalistiska väst, den gav också incitament för de västliga ekonomierna att reformera sig. Bland annat gjorde den ekonomisk planering populär.

Det är lätt att man glömmer vilken formidabel succé den ryska revolutionen var till en början. Även på det ekonomiska planet. Medan västerlandet stagnerade expanderade Sovjet i fruktansvärt snabb takt under de nya femårsplanerna. Mellan 1924 och 1940 femfaldigades industriproduktionen, från 5 procent till 18 procent av världens andel. Under samma period sjönk USA:s, Frankrikes och Storbritanniens andel från 59 till 52 procent. Som ett eko av dessa femårsplaner började europeiska socialdemokrater tala om behovet av att planera och att ha en ”plan”.

Under mellankrigstiden och åren efter andra världskriget var tillväxttakten högre i Sovjet än i alla andra länder. Dessutom tycktes landet immunt mot den stora depressionen som drabbade västvärlden under 30-talet. Det är inte svårt att föreställa sig hur avundsjukt de västliga staternas ledare blickade på detta framgångsland då deras egen befolkning föll i allt djupare armod. När amerikanerna blev tillfrågade vilka de föredrog som segrare, Tyskland eller Sovjet, svarade 83 procent Sovjet. Till och med i antikommunistiska USA började det mumlas om landets otroliga framgångar.

Idag har vi bilden av att välfärdsstaten i Europa och USA skapades av glada socialdemokrater och socialliberaler som reformerade länderna av ren välvilja. Inget kan vara mera fel. Välfärdsstaten ritades i skräck och avundsjuka, som ett skydd mot ett hejdlöst expansivt Sovjet och en mordlysten fascism. Den konstruerades som en motmakt, med insikten att liberalismen inte fungerade under kristider. Den stora paradoxen är enligt Hobsbawm att ryska revolutionen räddade kapitalismen från sin inneboende destruktivitet. Talande är att Storbritannien övergav frihandeln 1931, trots att den hade varit lika central för dess identitet som konstitutionen för USA. Senare, under 40-talet, blev till och med konservativa politiker beredda att testa ett visst mått av planering i ekonomin.

På grund av Rysslands efterblivenhet blev den sovjetiska socialismens mål blixtsnabb ekonomisk tillväxt. Receptet var en centraliserad, statlig planhushållning som syftade till snabb uppbyggnad av basindustrier och infrastruktur. Detta var egentligen ett recept som passade de västliga ekonomiernas moderna industrisamhällen bättre, och följaktligen präglades tiden efter världskriget av att västekonomierna försökte utforma sin egen variant (ibland kallad ”antikommunistisk planhushållning”). Hur använda sig av centralplanering, utan att som Sovjet, skapa ett kommunistiskt samhälle, frågade de?

Men trots denna uppenbara korrespondens mellan ekonomierna har striden mellan väst och Sovjet uppfattats som en kamp mellan ”socialism” och ”kapitalism”. Detta är i mångt och mycket ett synsätt som ärvts från den ryska revolutionen. Faktum är att vi så fullkomligt präglats att vi betraktar dessa som två ”samhällssystem” som ömsesidigt utesluter varandra. Inget kunde vara mera felaktigt. Socialism och kapitalism är egentligen bara två överlappande metoder för att sköta ett lands ekonomi.

En annan konsekvens av denna falska motsättning är att vi emellanåt byter namn på de kapitalistiska länderna och kallar dem kort och gott ”demokratier” medan de socialistiska länderna buntas samman med de fascistiska i ordet ”diktaturer”. I boken Ytterligheternas tidsålder (som är en slags pendang till trilogin om det långa 1800-talet) visar Hobsbawm att även detta är en felaktig och överdrivet polariserad bild.

I vilken grad bör den ekonomiska dimensionen inkluderas i demokratibegreppet, frågar han sig? I vilken utsträckning bör ett samhälle vara egalitärt för att vara demokratiskt? Och hur demokratiska var egentligen länderna som slogs mot Nazityskland under andra världskriget?

Ta Storbritannien med sitt gytter av kolonier och en premiärminister som sade sig beundra det fascistiska Italien. Eller Vichyregimen i Frankrike som utvisade judar och kommunister till arbetsläger. Eller Amerika, som lät sin svarta befolkning kriga för ett land där de behandlades som andra klassens medborgare. Överlag var rasismen utbredd, även om den var värst i Nazityskland. Andra världskriget (som var en direkt följd av det första) bör snarare betraktas som ett krig mellan avancerade industriländer än som ett slag mellan ”världsbilder”.

Det Hobsbawm gör så briljant i Ytterligheternas tidsålder är att han kikar in från sidan i 1900-talet. Som 1800-talshistoriker är han djupt rotad i upplysningen och den franska revolutionen. Ur detta perspektiv står inte kampen mellan demokrati och diktatur utan mellan vad man skulle kunna kalla ”framsteg” och ”reaktion”. Här stod arvtagarna till 1700-talets upplysning och de stora revolutionerna på ena sidan och dess motståndare på den andra.

Ett illustrativt exempel är det tyska socialdemokratiska partiet. På en av sina tidigaste förstamaj-medaljer hade de Karl Marx på ena sidan och på den andra frihetsgudinnan. Vad man utmanade var den kapitalistiska ekonomin, inte den konstitutionella regeringsformen eller civilisationen. Man ansåg sig företräda upplysningen, med förnuft, frihet och utbildning som ideal.

När dog idén om världsrevolutionen? När krossades drömmen om en icke-kapitalistisk värld? Enligt Hobsbawm var det Josef Stalin som tog kål på den med sitt tal om ”socialism i ett land”. I samma stund byttes kampen mellan två ideologier och världsåskådningar mot kampen mellan två supermakter. Uttrycket ”supermakt” finns för övrigt belagt först 1944.

Vad var det då som hände i praktiken? Det finns det givetvis en mängd svar på. I sin allra sista bok, den postumt publicerade Fractured Times, menar Hobsbawm att det inte alls handlade om att socialismen var, som det brukar heta, underlägsen kapitalismen. På 1960-talet började de sovjetiska staterna att släpa efter i allt snabbare takt. Bakom järnridån hade den centralt planerade kommandoekonomin varit ett fungerande system. Men nu kom man alltmer att interagera med världsmarknaden. När Sovjet började använda sig av stigande oljepriser och billiga lån för att skapa tillväxt (istället för att ta itu med sitt eget system) inleddes haveriet. Det var märkligt nog inte konfrontation utan avspänning som krossade Sovjet.

Nu inleddes en period av intensiv omvärdering. Snabbt glömdes det bort hur Europa stått vid avgrundens rand i slutet av andra världskriget. Hur franska industriägare mer eller mindre hade räknat med att deras fabriker skulle förstatligas eller beslagtas av Röda armén. Eller att en statssekreterare vid det amerikanska handelsdepartementet berättade för president Truman att Europa när som helst kunde falla samman.

Bort glömdes den arbetslöshet som drabbat västvärlden under 30-talet (medan Sovjet varit immun mot den) och som inneburit en sådan obeskrivligt stor katastrof för arbetarklassen. En ny kapitalism hade kommit till stan, med sheriffer som Margaret Thatcher och Ronald Reagan.

När man läser Hobsbawm kan man få för sig att han såg en lång böljande linje från upplysningen fram till dagens nyliberalism, med ryska revolutionen som ett förspel till 2000-talets stora resningar. Det är ett både befriande och svindlande perspektiv.

Ibland får man intryck av att Hobsbawm såg historien som en sammanhängande räcka resningar och revolutioner där folket stod på ena sidan, eliten på den andra. Det hänger samman med att han i första hand var 1800-talshistoriker. För honom var 1900-talet något som lystes upp bakifrån, som fick sin betydelse i ljuset av upplysningen och franska revolutionen, i kampen mellan framsteget och reaktionen.

Enligt Hobsbawm pekade 1800-talet fram emot den ryska revolutionen och proletariatets maktövertagande. 1900-talet däremot framskred med blicken riktad bakåt, mot den ryska revolutionen. Det innebär en tvesyn på samtiden som både ett förrum till historien och en historiens ekokammare.

Även nära slutet av sitt liv var Hobsbawm klarsynt. I Ytterligheternas tidsålder skriver han så här om framtiden:

”Vi vet inte vart vi är på väg. Vi vet bara att historien har fört oss fram till denna punkt och varför […] En sak står emellertid helt klar. Ska mänskligheten ha någon igenkännlig framtid kan denna framtid inte vara en förlängning av det förgångna eller nutiden. Om vi försöker bygga det tredje årtusendets värld på den grunden kommer vi att misslyckas. Och priset för ett misslyckande, det vill säga alternativet till ett förändrat samhälle, är mörker”

Rasmus Landström