Markus Pettersson och Erica Sjölander möttes för att diskutera den sjunkande löneandelen. Trots att båda kommer från den fackliga sidan hade de olika syn på vad som behöver göras. 

Foto: Bertil Enevåg Ericson

Markus Pettersson och Erica Sjölander möttes för att diskutera den sjunkande löneandelen. Trots att båda kommer från den fackliga sidan hade de olika syn på vad som behöver göras.

 

Företagens vinster ökar på lönernas bekostnad. Frågan är om fackliga förhandlingar kan ta tillbaka en större del av produktionsresultatet till lönerna – och pressa tillbaka företagens avkastningskrav.

Arbetet sammanförde Markus Pettersson, förbundssekreterare hos Transport, och Erica Sjölander, förbundsekonom hos IF Metall, för att diskutera Arbetets artikelserie om vinst- och löneandelar. Den ena tycker att det måste hända något nytt i avtalsförhandlingarna – medan den andra tror att det behövs ett politiskt tryck vid sidan av avtalsrörelserna om avkastningskraven ska pressas tillbaka.

De är överens om att utvecklingen har medfört en maktförskjutning till kapitalets fördel och att allt mer pengar går till finanssektorn. Båda ser ökade klyftor och åtstramningar.

– Under de senaste årtiondena har allt mer använts till spekulation i aktier och annat i stället för reella investeringar. Jobben har uteblivit, förutom det fåtal som skapats i finanssektorn, säger Markus Pettersson.

Erica Sjölander håller inte med honom. Hon är inte så säker på att den sjunkande löneandelen har någon direkt koppling till jobben. Markus Pettersson argumenterar:

– På två sätt gör utvecklingen att det blir färre jobb. Vanliga löntagare använder en stor del av sin inkomst till konsumtion, och lägre konsumtion ger färre jobb. Samtidigt är kapitalskatten lägre än löneskatten. Det har medfört att offentlig sektor kan skapa färre jobb, säger han.

Erica Sjölander tycker att löneandelen kanske var för hög runt 1980 och konstaterar att den har fallit och stabiliserats på en lägre nivå under 1990-talet. Ett problem är dock, enligt henne, att företagens avkastningskrav ligger alltför högt och har gjort det sedan mitten på 90-talet.

Men hon tror inte att detta kan förändras i avtalsförhandlingar. I stället tänker hon sig att det behövs en bred debatt i samhället för att pressa tillbaka kapitalägarnas förväntningar om snabb och hög avkastning.

Det tror däremot inte Transports Markus Pettersson på. Han vill hellre se att facket agerar i avtalsförhandlingar för att få ut mer av produktionsresultatet i höjda löner. Han tänker sig att andra än parterna i industrin kan sätta märket.

– Jag tycker det saknas fackligt mod och självförtroende, och det har lett till en defensiv hållning. Lönemodellen måste förändras. Allt färre accepterar den löneåterhållsamhet som finns i dagens modell, säger Markus Pettersson.

Han tror att det är bra om en förändring sker samordnat med fack i andra länder, annars finns en risk att ett enskilt land straffar ut sig.

IF Metall och Erica Sjölander kan dock än så länge luta sig tillbaka. Lönemodellen där industrin sätter märket fungerar och har givit reallöneökningar sedan mitten på 90-talet.

– Dagens lönebildningsmodell har givit ett bra utfall, säger hon.

Erica Sjölander anser att det är viktigt att löneökningar anpassas efter vad exportföretagen klarar. Även om lönen inte är den allra största kostnaden för industrin kan löneökningens storlek avgöra var nästa investering sker, säger hon.

Om Transports linje skulle få stort stöd och facken för fram en annan lönemodell så lär den mötas av motstånd från arbetsgivarna.

– Exportindustrins kunder är inte beredda att betala mer för att svenska löntagare ska få större konsumtionsutrymme. Effekten blir bara sämre konkurrenskraft, säger Anders Weihe, förhandlingschef hos Teknikföretagen.

Och han tror inte alls på teorin att fler skulle få arbete med högre löner. Han säger att arbetsgivarna inte köper mer för att priset på arbete stiger.

Anders Weihe anser inte ens att vinstandelarna har ökat på löneandelarnas bekostnad, så som Arbetet har beskrivit i den här artikelserien. Enligt honom har vinstandelen legat på samma nivå sedan 1980-talet – och han anser att det är meningslöst att jämföra med 70-talet, eftersom löneandelen då var så hög att näringslivet höll på att slås ut.

Han tycker inte att det är relevant att säga att lönerna inte har hängt med produktivitetsutvecklingen. I stor utsträckning handlar det om att enkla jobb har flyttat från landet, dessutom styrs produktivitetsutvecklingen i Sverige mycket av hur effektivt maskiner används.

Enligt honom är det alltså inte rimligt att lönerna hänger med produktivitetsutvecklingen, eftersom produktivitet inte bara ökar genom högre arbetstakt utan även genom att jobben blir mer avancerade och tillverkningsmetoderna bättre.