”Gud välsignar din familj” står det prydligt på kassakvittot från min lilla mataffär. Taxibilarna och bussarna har dekaler om Gud och Jesus. Brasilien, världens största katolska land, är ett tropiskt växthus för allahanda religioner, nya verkar skapas ständigt. Omgivningen reagerar chockartat om du förklarar att du inte är religiös: nån måste du väl tro på!

Trots den framgångsrika omfördelningspolitiken under vänsterpresidenterna Lula (2003–2010) och Dilma (2011–) har inget grundläggande förändrats i kåkstäderna. Reformerna har bara naggat den sociala misären på ytan, brottslighet och droger regerar. I de fattiga kvarteren i tremiljonersstaden Salvador, huvudstad i delstaten Bahia, är det två strömningar som kämpar om själarna, de evangeliska kyrkorna och candomblén.

Denna lokal öppen mot gatan är en pingstkyrka. Foto: Lennart Kjörling

På närbilden ser man församlingen och pastorn mot en bakgrund av en grönskande äng med lamm och texten ”Jesus Kristus är densamme igår, idag, och alltid.” (Förstoring av ovanstående bild.)

Som i hela Latinamerika går evangeliska kyrkor framåt. Gamla varulager byggs om till kyrkolådor där sidan mot gatan lämnas helt öppen. Man kan se snyggt uppklädda familjer mitt i gatan på väg till kyrkan, mannen i slips och med en stor svart Bibel demonstrativt i handen. Det är just en manifestation: vår familj är skötsam.

Detta är dessa pingstkyrkors ovedersägliga styrka. Med sitt karismatiska budskap och sin starka auktoritet lyckas man ofta dra främst män från både droger och brottslighet.

Den största pingstkyrkan heter Assembleias de Deus (Guds församlingar) och grundades av svenska pingstmissionärer. Den finns beskriven i ”Halleluja Brasilien” av journalisten Kajsa Norell. Daniel Berg och Gunnar Vingren åkte hit sedan de fått en uppenbarelse att de borde resa till en plats stavad PARA, letat på kartan och hittat en delstat i brasilianska Amazonas.

I Brasilien finns också de nya pingstkyrkorna som ligger framgångsteologin nära. Igreja Universal do Reino de Deus (Den universella kyrkan för Guds rike) är störst. Dess kontroversielle biskop och grundare Edir Macedo arbetade tidigare för det brasilianska nationella lotteriet. Nu har han ett stort inflytande genom en av Brasiliens största TV kanaler (Record) och partier som Republikanska partiet. Ständiga korruptionsanklagelser omger kyrkan, som också bedriver ett intensivt missionsarbete utanför landet.

Brasilien har flest pingstvänner i världen, mer än i USA. Till de tråkigare dragen hör ett konservativt budskap, en intensiv kampanj mot homosexualitet och arborter. Ofta är de valmaskiner som lutar åt höger. Speciellt Igreja Universal uppträder också mycket aggressivt mot Candomblén. Vid flera tillfällen har de till och med fysiskt angripit dess terreiros, kultplatser.

Candomblén är ett återskapande på brasiliansk mark av slavarnas religioner från Afrika, störst är yoruba-traditionen från Benin och Nigeria, varifrån den sista stora gruppen kom innan slavhandeln förbjöds 1888.

I centrum står orixas, gudomligheter som har en arketypisk likhet med våra asagudar. Här finns en Oden, en Tor och en Freja. Många ceremonier är hemliga och öppna bara för de invigda, men festerna är öppna för alla. De inleds med danser och rytmer associerade med olika orixas. Efter ett tag faller någon av de dansande i extas, kroppen rycker okontrollerat. Då tas hen ömsint omhand för att föras in till ett bakre rum och kläs i utstyrsel och färger som förknippas med hens orixa. Vid återkomsten till det främre rummet tänks det nu vara orixan som har kommit på besök och deltar i festen. När flera orixas har tillslutit övergår festen i en avslappnad glad fest med mat och öl.

Foto: Lars Westman.

Till skillnad från sin släkting santerian på Kuba leds candomblén oftast av kvinnor, Mães de Santo. Portugiserna valde ofta ut afrikanska prinsessor som slavar. Dessa lyckades sedan behålla sin maktposition i Brasilien, just genom religionen. De vida kjolar i många lager som de bär och som blivit den folkloristiska bilden av bahianskan är kopior av de de europeiska överklassdamernas.

Extasen är gemensam för de två religionerna och det är här på andarnas område som kampen är hårdast. Annars är olikheterna stora. Candomblén är inte missionerande. Den förhåller sig öppet till andra religioner, man ser sig snarare som några som förmedlar kunskaper om naturkrafterna. De manliga präster som finns är ofta homosexuella, dessa tros stå i ett närmare förhållande till orixas. De mer än tusen terreiros som finns i Salvador spelar också en roll i samhällslivet, ofta fungerar de som ett slags kvinnokooperativ.

Folkliga fester i Salvador får färg och liv från candomblén, där festerna ofta har sina rötter. Candomblén tillhandahåller ett rikt och fascinerande material för brasilianska konstnärer och filmskapare. Bahias två mest kända författare Jorge Amado och João Ubaldo Ribeiro har bägge ofta använt dess myter och ceremonier. Den ibland ganska tråkiga och strikt europeiskt färgade teatern kan få liv, som i en nytolkning jag såg av en Midsommarnattsdröm där orixas hoppar in i de flesta roller.

Det är ändå i musiken som påverkan är starkast. Den rytmiska rikedomen i den brasilianska musiken kan nästan helt härledas till slagverksmusiken på terrierios. Flera av de viktigaste musikerna i Salvador är också söner till Mães de Santos.

Den avancerade brasilianska populärmusiken från de tidiga bossa novor som poeten Vinicius de Moraes skrev fram till dagens unga musiker, har ofta tagit upp candombléns färgstarka universum. Geronimo är en populär musiker i Salvador som varje tisdagskväll sedan snart tio år håller en gratiskonsert med sitt band under bar himmel i stadens historiska centrum. ”Hela denna stad tillhör Oxum” (lyckans och kärlekens gudinna) är hans egen sång som han alltid framför.

Så skapas den magiska bilden av staden Salvador som blivit en turistmagnet. Den färgstarka exotiska candomblén lockar genom att tala till alla sinnen, når något av det ursprungliga mänskliga som inte upphör att fascinera och ibland skrämma. Som ett liv utan skyddsnät. Trots den stränga katolska kyrkan och de nya hårda evangeliska efterföljarna märks inget av deras puritansim i folklivet. Det är istället livsnjutandet och sensualismen som slår en, ibland som en knytnäve i magen. Sexualiteten bokstavligen promenerar på gatorna, tätt följd av sexismen. På karnevalens första dag kör en enorm ljudbil runt på gatorna, från orkesterdäcket regnar det kondomer över åskådarna.

Lennart Kjörling