”De vet så mycket,
de berättar”

Det har blivit många desperata överslag i elfte timman under högstadie-  och gymnasieåren.

– Mamma! Texten måste vara inne igår, förra veckan!

Dokument som fladdrat förbi på skärmen, ett garnnystan av olika texter min dotter hoppas ska ha något med varandra att göra publicerade av vem som helst på internet, ska bli en reflekterande uppsats att få betyg på.

– Finns det ingen som vägleder er i kunskapsdjungeln!?

Dotterns oförstående förundrade blick. Skulle någon visa? Alltså berätta, lära ut? Hon förstod inte vad jag menade. Det var alldeles uppenbart att det som hon letade efter bara flimrade vagt. Mycket handlade istället om att försöka luska ut vad läraren ville ha för text.

Vad hade jag gjort om jag inte studerat på högskola, lärt mig det jag behöver för att kunna se kritiskt, kunna sortera, kunna hjälpa henne? Men jag är inte någon lärare. En riktig lärare är guld värd. Det finns inte någon, skulle jag vilja påstå, som glömmer en lärare som varit det där brinnande blosset , den där upplysta kunskapen.

En kamp år efter år med uppgivenhetsilskan: ”Skolan är skit, varför ska man ens gå dit?” Hennes slutsats: ”Ingen bryr sig om eleverna”. En inte alldeles bra tanke att stå på när man ska surfa ut i verkliga livet. Jag hjälper henne i motvinden men den är stark.

Så en dag tredje året i gymnasiet så börjar hon stiga upp väldigt tidigt. Jag som är van att sitta och skriva själv tidiga morgnar hör plötsligt hennes väckarklocka ringa och sedan är hon snabbt uppe, hoppar över frukosten och ropar medan hon slänger igen ytterdörren:

– Jag ska på frukostseminarium mamma, man får frukost där.

Fast det hade ju bara varit gråhåriga där: De trodde nog vi gått fel först, skrattar hon när hon berättar.

Det blir fler frukostseminarier. Och kvällsseminarier. Bostadspolitik, kvinna och klass i konst, migrationspolitik, ekonomi, samhälle, feminism och framtidssvisioner . Och plötsligt ser jag den där vetgirigheten vakna upp i henne. Den där hungern efter kunskap.

Min dotter börjar söka kunskap aktivt, på ett helt annat sätt än förut, för nu vet hon vad hon söker efter, nu vet hon vad hon vill veta mer om.

– De vet så mycket, de berättar.

Berättar. Berättelser. Det är att vara människa.

Hon berättar engagerat om senaste föreläsningen som handlade om den grekiska ekonomin just nu.

– Jag vet ingenting om det, men jag fick lära mig, det var så intressant.

Och jag tänker tillbaka på de lärare jag minns, de som var ciceroner i kunskap. Vilken lycka som bankade i bröstet de lektionerna. En blossande förväntan: smörgåsbordet stod dukat, det var bara att ta för sig, läraren hade dukat upp kunskapen till oss.

Jane Morén