Det brukar hävdas att Centerpartiet har kidnappats av Timbro och det är roande att tänka på hur den gamle partiledaren Gunnar Hedlund hade reagerat på det nya idéprogrammet med dess nyliberala symbolfrågor som månggifte, avskaffad skolplikt/arvsrätt och fri invandring. För det är märkligt att centertoppen satsar på att vinna det pyttelilla politiska området Stureplan i stället för att bli ett parti för Sveriges vidsträckta landsbygd eller eftersatta glesbygd.

Men programmakarna har läst sin Robert Nozick och vill vara hard core-konsekventa bortom feg pragmatism och mjäkig fuskliberal­ism. I den bästa av världar är det förstås inget fel att människor exempelvis kan röra sig fritt över gränserna, förutsatt att de starka sociala skyddsnäten liksom de justa arbetsförhållandena också är gränslösa.

Så jag tycker att det finns så mycket värre saker att förfasa sig över i idéprogrammet än markörer för det nyliberala Utopia.

Den mest skrämmande punkten är i stället platt skatt  – den utgör ett hot här och nu då den idén delas av den borgerliga eliten. I exempelvis Globaliseringsrådets rapport 2009 är det en av lösningarna på den ekonomiska krisen, trots att det finns noll vetenskapligt stöd för att den ekonomiska tillväxten ökar om de rika får en rejäl skattesänkning – särskilt inte en hållbar tillväxt som Centerpartiet säger sig företräda.

Det utmärkande för Centerns idéprogram är inte bara det gamla vanliga åsikter som slappt staplas på var­andra utan koppling till verkligheten. Per Ankersjö med flera försöker också ruska liv i det gamla 90-talet, den tid då nyliberalismen var da shit. För enligt Centerledningen hotar ett högt skatteuttag och en stark, omfördelande stat inte bara ekonomin utan också människors kreativitet och frihet.

Omfördelning är som bekant stöld, fast i dag säger de mer smarta moderata politikerna att det hotar arbetslinjen.

Men förutom att det inte finns något väljarstöd för nyliberalism, inte ens bland borgerliga väljare, så ställer Annie Lööfs leninism till problem.

Partiet utger sig fortfarande för att vara en folkrörelse men då kan de inte ha en elitkader som tar ut den ideolo­giska kursen åt de obildade Centermassorna på tre procent.

Annie Lööf har berättat att hennes favoritförfattare är Ayn Rand och hennes politiska förebild Margaret Thatcher, men samtidigt måste hon förneka den uppenbara betydelsen av dessa profilerade preferenser.

Lööf står förstås bakom det nyliberala idéprogrammet, men hon måste samtidigt också markera avstånd. Annie Lööf tvingas av tidsandan att förneka sig själv och idéprogrammet förvandlades därmed till ett så ka­llat debattinlägg.

Men är du för sänkta ingångslöner för alla och sänkt skatt för de rika går det liksom inte att smyga längre. En nyliberalism som inte törs säga sitt namn, för att parafrasera Oscar Wildes älskare Lord Alfred Douglas dikt om samkönad kärlek.

För Centerpartiets skull och för sin egen måste Annie Lööf våga komma ut ur garderoben.