Kämpar för lite respekt

Odeta Adomaityte från Ryssland är 27 år och utbildad inredningsarkitekt. När hon kom till Sverige för ett år sedan städade hon kontor och tunnelbanestationer, men efter ett par månader startade hon ett eget städ- och renoveringsföretag.

JOBBA HEMMA HOS del 1. De är högutbildade och städar som en tillfällig överlevnadsstrategi. Möt Elena och Odeta, två av dem som arbetar i stockholmares hem. Deras vardag i hemstädbranschen kantas av hård konkurrens, otrygghet och kunder som försöker få städerskor att göra mer än de får betalt för.

Hon är en av många utlandsfödda kvinnor som städar lägenheter och villor i Stockholm, Elena Vaschenko. I början av året sökte hon sig från Ukraina till Stockholm för att bygga ett bättre liv och försörja sin familj. Elena är 29 år och skickar en rejäl portion av sin städlön till sin sjuårige son, som bor kvar hos mormor på landsbygden.

– Vad kan vara bra med att städa, säger Elena och skrattar när hon får frågan om hon kan beskriva en bra och en dålig dag på jobbet.

Hennes röstläge är ljust och försiktigt. Hon drar nervöst i skärpet på sin stickade klänning, vill inte att hennes riktiga namn används och vill inte vara med på bild. Med kunder pratar Elena städsvenska, annars pratar hon ryska och ukrainska. Hon är egentligen revisor och ser städjobbet som en tillfällig station på väg mot andra jobb.

– Kanske startar jag mitt eget städföretag så småningom, säger hon och sneglar retsamt på sin chef, Odeta Adomaityte, som tolkar samtalet.
Odeta är en 27-årig småföretagare som kom till Stockholm från Ryssland via Sydeuropa för drygt ett år sedan, med enbart en väska, och 1 000 kronor på fickan. I början städade hon kontor och tunnelbanestationer för 80 kronor i timmen, men redan efter ett par månader startade hon sitt eget städ- och renoveringsföretag. Egentligen är Odeta utbildad designer och inredningsarkitekt och har redan drivit företag i Moskva, Barcelona och Provence.

När hon får in en kund ringer hon till Elena eller någon annan av sina fem städerskor från Ryssland, Polen, Lettland och Georgien. Ibland städar hon själv.

– Alla som arbetar för mig är högutbildade. De har större chans att försörja sina familjer i de forna öststaterna härifrån som städerskor än om de skulle jobba i sina yrken hemma och få cirka 1 000 kronor i månaden.

Odeta pratar både ryska, svenska och engelska, men har dessutom lärt sig litauiska, spanska, franska och georgiska under sitt internationella arbetsliv. Som en spindel i sitt nät spinner hon trådar mellan kunder och städerskor som inte talar gemensamma språk.

Hon jagar kunder i en bransch där nystartade småföretagare drunknar i en uppsjö av konkurrenter som pressar priser. Hon gör kundbesök för att fastställa hur många timmar en städning ska ta. Hon skjutsar städerskor till otillgängliga kunder som huserar fjärran från buss och tunnelbana.

De flesta kunder har mycket pengar, säger Odeta.

– Kunder med abonnemang på städning två till fyra gånger i månaden är normalt från överklassen, medan vem som helst beställer enstaka flyttstädningar.

I dagsläget får Elena 100 kronor i timmen efter skatt, men månadslönen som timanställd beror på hur många kunder Odeta får ihop från månad till månad.

Många konkurrenter är egenföretagare som tar mindre betalt eller jobbar svart, och Odeta har svårt att konkurrera med dem.

– Jag kan inte få ihop till 100 procent heltid för mina anställda, så de måste jobba för flera företag. Jag betalar mer än andra, för det är viktigt att städerskorna är på bra humör och får ordentligt betalt även om de inte älskar sitt jobb.

Timlönerna i hemstädbranschen varierar kraftigt och över hälften av hemstäderskorna är tim- eller deltidsanställda. Tidigare fick Elena ut drygt 10 000 kronor i månaden från det städföretag hon då jobbade för. Kunderna bodde väldigt långt från Stockholm och det kunde ta tre timmar i restid för ett jobb som gav några hundralappar. Mer än så har hon inte heller tjänat någon månad sedan hon fått kontakt med Odeta. Men hon hoppas att Odeta ska få in fler kunder, och att hon då ska kunna tjäna mer.

Det är ju privatpersoners hem som är Elenas och Odetas arbetsplatser, så därför inverkar kunders beteenden och krav på deras arbetsmiljö. Elena undrar lite över en kund som alltid går omkring i bara kalsonger när hon städar.

– Är det normalt i Sverige kanske?

Hon fnissar till. Annars säger hon sig vara nöjd med sina kunders beteenden.

Inte heller Odeta har varit med om otrevliga kunder, förutom en som försökte slå henne med en hylla och låsa in henne tills hon tvättat alla väggar och moppat om och om igen.

– Kunder försöker normalt lägga på städerskorna så mycket jobb de kan, säger Odeta. Men det är en del av jobbet, lägger hon till.

Och vad innebär det för en hemstäderskas vardag? Jo, ofta säger kunder att de vill ha en ”vanlig enkel” städning men så visar det sig innebära mycket mer jobb än så. Elena håller med och förklarar:

– I bland kommer man till en lägenhet och det tar fem timmar att bli klar. Men i bland kommer man till en bostad som är en fullständig röra och man inser att det kommer att innebära åtta nio timmars arbete.

Om en lägenhet är riktigt smutsig kommer den att fortsätta vara smutsig hur mycket man än städar. Då måste man bevisa att man städat trots att det inte går att se skillnad på innan och efter. Och detta innebär att man måste slita extra hårt och lägga jättemycket energi på att arbeta i en sådan lägenhet, berättar Elena. Odeta försöker förebygga genom att på förhand anpassa priser efter en taxa för en ”normalsmutsig” bostad. Men då måste det vara extremt smutsigt för att hon ska kunna motivera extra betalning från kunden. Ibland betalar hon själv städerskorna för fler timmar än kunden betalar för.

Odeta kämpar i uppförsbacke för sig själv och sina anställda. Från tidig morgon till långt efter midnatt arbetar hon, sju dagar i veckan. Hon har inget socialt liv och hennes enda levande släkting är hennes mor, som bor i Litauen.

Efter sommaren har Odeta behövt anstränga sig ännu mer för att jaga kunder. Hon springer mellan städ- och renoveringsjobb och har lyckats få in en drös kunder med hjälp av specialrabatter. Försörjningssituationen är otrygg och osäker från månad till månad både för chefen och de anställda. Elena hoppas kunna jobba med något annat än städning i framtiden:

– Jag skäms så klart inte för mitt jobb. Om det behövs för vår överlevnad, så jobbar jag självklart som städerska. Men naturligtvis vill jag utvecklas och inte fastna i det här.

Via Skype håller Elena kontakten med sin son och drömmer om att få hit honom till sommaren. Hon lyser upp när hon berättar hur duktig han är på sina läxor, då ler hon och slappnar av en stund.

Anna Gavanas

FOTNOT: Elena Vaschenko heter egentligen något annat. Mer om Odeta Adomaitytes liv finns i boken Skitliv, som kommer ut på Atlas förlag i slutet av november (redaktör Victor Bernhardtz).

• Rutavdraget skiktade branschen i svart och vitt