Varannan dag dör en kvinna en våldsam död i Italien. Hon dödas av en man, vanligtvis sin partner eller expartner.

Det blir närmare 200 kvinnor varje år. Och då har vi inte räknat alla dem som får svåra skador eller tvingas leva med skräcken för resten av sitt liv.

Inget specifikt för Italien så klart. Men oerhört höga siffror i ett så kallat utvecklat land, så höga att det nu har startat flera kampanjer för att uppmärksamma problemet.

För trots att nyheterna är fulla av historier om kvinnor som skjuts och knivskärs till döds sätts de inte in i ett sammanhang, och ingen har hittills tagit begreppet ”kvinnovåld” på allvar. Eller rättare sagt så finns det inte ett bra ord på italienska för att beskriva detta.

Tills för inte alltför länge sedan var svartsjuka en förmildrande omständighet, och fortfarande anser många kvinnor och män i Italien innerst inne att det är lite förståeligt att man kan bli så arg på sin partner att man gör något över­drivet.

När en man sköt sin fru efter ett gräl i närheten av oss för några år sedan förklarade en av mina grannar att hon säkerligen på något sätt gjort sig förtjänt av det.

Långt ifrån alla tänker så, men det var varken första eller sista gången jag stött på den inställningen bland italienarna. Bara häromkvällen konstaterade en av mina kompisar att man kan ha olika sätt att kommunicera i en parrelation, och att en örfil i sig inte är så allvarligt.

Allt det här våldet föds i vår vardag, där kvinnan fortfarande i de flesta familjer har ansvar för barn och familj, medan mannen tar det ekonomiska ansvaret. Våldet livnär sig på alla de italienska kvinnor som låter männen leda konversationen när familjerna träffas.

Det växer sig starkare av alla de kvinnor som accepterar att männen rör vid dem på bussen, utan att protestera.

För att kvinnan är ett sexobjekt i Italien är inget som Berlusconis tv-kanaler hittat på, de har helt enkelt plockat fram något som samhället är genomsyrat av. Jag har hört kommunister prata om politiker som ”okvinnliga”, och bedöma deras handlingar efter utseendet, så detta är inget som har en viss politisk hemvist.

Men det är positivt att någon äntligen uppmärksammar kvinnovåldet som ännu inte har något namn här i Italien. Även om kvinnor fortsätter att dö medan vi andra funderar på vad vi kan göra.

Kristina WallinKristina Wallin