Det var en skäggig fackbas från Aten
som såg ekonomin sjunka som en sten.

En vacker dag han reste till Berlin
där stod en minister med elakt flin.

Ministern hade träffat rika greker i stan
mutkolvar som köpt lyxhus på bortaplan.

Mannen förstod att det var sant
greker hade investerat sin skumma slant.

Men så tänkte han efter en stund.
Varifrån kom deras laglösa pund?

På frågan hade han själv ett svar:
Det var mutor som tyska bolag lämnat kvar.

För ett par månader sedan intervjuade jag den grekiska fackbasen. Jag hade ett helt batteri med frågor om korruption. Han tröttnade väl på mitt tjat. Sidsteppade mig genom att dra historien om sin resa till Berlin.

För mig är sensmoralen ungefär så här: Felet med EU är att alla är så upptagna med att tvätta sina egna händer att de glömmer tunnan med skit på hyllan ovanför handfatet.

Och det finns många sätt att tvätta händerna på. I alla fall om man ingår i en union.

Ett sätt är att gnugga bort Grekland med tvål.

Nu har Grekland gått från att vara det land som kunde fördärva euron till ett lämpligt spöke att skrämmas med. Åtminstone om man ska tro flera tyska tidningar som börjat beskriva fördelarna med en så kallade Grexit. Landet som inte skött sig, landet där ett nynazistiskt parti valts in i parlamentet, förskjuts helt enkelt.

Den sociala misären i Grekland ska bli en rejäl minnesbeta. Något för Italien och Spanien att tänka på. Strama åt, annars kommer vargen.

Det kanske funkar. Kortsiktigt. Men som så många gånger förr står räknestinna ekonomer inför flera stora problem.

För hur ska kostnaden för ett protektionistiskt Ungern räknas ut? Vad är priset för en växande främlingsfientlighet i Nederländerna och Frankrike? Hur påverkas vår ekonomi av att Sverige­demokraterna och Sannfinländarna blir större?

Jag kanske är naiv, men jag tror att allt hänger ihop och att tunnan med skit står kvar ovanför handfatet.