Aldrig ensam

Det är förbjudet att vara ensam med de intagna på häktet i Umeå sedan två månader tillbaka. Det har gett personalen trygghet – och det är  lättare att lösa svåra situationer. Samtidigt har ny övervakningsteknik gjort att vårdarna har mindre kontakt med de intagna än tidigare.

Någonstans gick det snett.

Någonstans i kriminalvårdens korridorer tänkte inte byråkraterna på människorna när det svenska häktet rustades upp med den senaste tekniken. Vårdarna och de vårdade – de intagna, de häktade, glömdes bort.

I det gamla häktet i Umeå fanns inga toaletter inne i cellerna. Toabesöken bröt isoleringen flera gånger om dagen, och det tyckte alla var bra, både plitarna och tjyvarna.

När man flyttade in till det splitternya och supermoderna häktet med toa inne i cellerna tog tre av de trettio ”tjyvarna” sitt liv inom loppet av sex månader.

Bara för att de kallas tjyvar behöver det inte betyda att de tagit något, för i häktet är man bara misstänkt, inte skyldig. Det går till så här: polisen griper, åklagaren anhåller, längst i fyra dygn, domstolen häktar, längst i två veckor åt gången och beslutar vilka restriktioner som ska gälla.

Dassrevolutionen fick alltså en våldsam backlash. Och Sverige svidande kritik från Europarådet och FN för den långa, ”tortyrliknande, inhumana och förnedrande” isoleringen.

En röst i högtalaren ber oss att inte röra hissdörren, inte trycka på några knappar. Den fjärrstyrda hissen lämnar oss på andra våningen, bredvid centralvakten som styr allt och alla innanför murarna på häktet i Umeå.

– Välkomna, säger Björn Glad och Jimmy Klang. Nu behöver ni inte vara förvirrade längre.

De är kriminalvårdare och huvudskyddsombud respektive skyddsombud. I slutet av januari stoppade de allt ensamarbete med de häktade, och fick också Arbetsmiljöverket med sig.

Det är sen eftermiddag och det råder en spöklik tystnad över hela häktet, som har två korridorer med 15 celler vardera. Vi har fått tillstånd att vistas i den ena, under förutsättning att vi drar oss undan när intagna eller besökare passerar.

En vårdare och en polis står utanför centralvakten, bakom mörka glasväggar, och väntar på klartecken för att hämta en intagen till förhör. Samtidigt håller vårdaren Lena Norman uppsikt över de vita celldörrarna med små observationsluckor. Bakom dem sitter män och kvinnor misstänkta för alla tänkbara brott, alltifrån cykelstöld till mord.

Plötsligt bryts tystnaden av en rasslande matvagn och korridoren fylls av lukten från rykande korv stroganoff.

Vi går in i en cell på åtta kvadrat. Där finns en säng, ett bord och en tv-apparat fastmonterad på väggen bakom genomskinligt plexiglas, häktets nya galler. I toalettrummet finns ett litet handfat och en toastol av mörkgrå plåt.

Hissen som jag och fotografen kommit med är likadan som den på häktet i Huddinge utanför Stockholm. Den 3 oktober förra året åkte en intagen upp i hissen där och togs emot av den 24-åriga vårdaren Karen Gebreab. Hon misshandlades till döds med knytnävar och batongslag.

Det skulle aldrig kunna hända här, säger skyddsombuden. Den vakt som släpper ut de intagna på rastgården sitter inlåst i ett torn uppe på taket.

– Visst rider vi just nu på en tråkig våg, säger Björn Glad. Vi var nästan säkra på att vi skulle få igenom stoppet efter det som hände i Huddinge. Egentligen har vi drivit frågan sedan sex år tillbaka utan framgång.

Mordet i Huddinge har skapat ilska och sorg även hos personalen i Umeå, men också väckt plågsamma minnen till liv. Jimmy Klang berättar hur de tre självmorden gick till och säger:

– Jag var med och fick skära loss alla tre.

Vid ett av tillfällena var han först på plats och lyckades faktiskt blåsa liv i mannen. Men han dog efter fem dagar av sina hjärnskador. De andra två hittade han livlösa på morgonen. De hade hängt sig någon gång under natten.

Björn Glad var också med om ett självmord för ungefär tre år sedan. Den gången hade den häktade strypt sig själv genom att knyta ihop två kökshanddukar och vira dem i en ögla.

Björn Glad reser sig upp, lutar ryggen mot dörren till personalköket och böjer på knäna för att illustrera självmordet som ingen trodde var möjligt. Den intagne hade satt fast ena ändan av handduken uppe i toalettdörren och sedan låtit kroppen sjunka ihop långsamt.

– Varje gång det sker känns det som ett katastrofalt misslyckande för oss. Varför kunde vi inte känna på oss, varför räckte vi inte till, varför fanns vi inte där?

Varje morgon har personalen ett möte på cirka 20 minuter där de tar upp nya händelser och pratar om de nyintagna – i snitt två per dygn. Vid varje inskrivning gör man en så kallad hälsoscreening, där den häktade får svara på en rad frågor.

Exempelvis: ”Kommer du att ta livet av dig?” Raka och tuffa frågor avslöjar mer än vad man kan tro, har forskarna kommit fram till. De som svarar ja hålls under ständig uppsikt. Det är betydligt svårare att hantera dem som svarar nej på alla frågor.

– Det är som på dagis, säger Jimmy Klang. Den som gapar och skriker mest får mest uppmärksamhet. Samtidigt vet vi att vi gör fel. För det är kanske den som aldrig höjer rösten, aldrig skriker ”plitjävul” som behöver oss mest.

Mycket av vårdarnas arbete har ersatts av teknik. Kriminalvården har satsat stora resurser på avancerade säkerhetslösningar med kameror, passersystem, larmenheter och så kallat skalskydd i form av murar och stängsel. Tidigare var i stort sett allting öppet innanför murarna, förutom cellerna.

– Vi är över huvud taget mer inlåsta nu, säger Björn Glad.

– I dag vårdar vi de intagna med datorn i stället, fyller Jimmy Klang på.

Den nya tekniken har inte gjort arbetet säkrare för personalen. Den har i stället lett till ett hårdare och kallare klimat som gjort de intagna farligare.

– Ju tätare vi kan vara med de intagna ju mer lär vi känna dem, och ju mer vi känner dem desto säkrare blir vi i vår riskbedömning, förklarar Jimmy Klang.

Många påringningar handlar egentligen om sökande efter kontakt. Önskemålen hamnar på en prioriteringslista, där exempelvis en toarulle har en högre prioritet än ett glas saft. Och hämta tevatten betyder för det mesta: ”jag vill prata med någon”.

Ibland kan det räcka med ett mycket kort samtal för att bryta isoleringen, berättar skyddsombuden. Det kan också lösa små konflikter om till exempel varför den häktade inte fått ta emot ett visst samtal eller ett besök.

– Den mänskliga kontakten är det viktigaste vi har i vårt yrke, säger Björn Glad. Grubblar man på en sak tillräckligt länge utan att få ett svar kan man plötsligt explodera. Vem skulle inte göra det? Det finns inte ens ett handtag på insidan av dörren.

För dem som exploderar finns två observationsceller, den ena med en gummimadrass på golvet, den andra med en bältessäng. Men den används bara om man börjar bli en fara för sig själv, exempelvis genom att dunka huvudet i väggen.

När Jimmy Klang började arbeta som kriminalvårdare för 25 år sedan förekom också hot och våld på jobbet, men man pratade inte om det på samma sätt som i dag.

– Hot och våld har fått ett namn nu, liksom ensamarbete, annars hade det inte gått att få igenom ett förbud.

Förbudet är inte bara ett skydd mot farliga situationer, det blir också lättare att reda ut konflikter när man är två.

– Jag är så glad att jag har en arbetskamrat intill mig, säger Björn Glad.