Hegel, Haiti och helheten

Man kanske ändå skulle ge sig in i Hegel. Den store tyske filosofen är ökänd som pompös och konservativ systembyggare, men många som ägnar sig åt honom kan vittna om att de har vunnit större förståelse för att motsatsen och föränderligheten är samhällets grundval. De hamnar i ett produktivt både och-tänkande.

Ungdomsverket Andens fenomenologi kom på svenska för några år sen. det är ett epokgörande filosofiskt arbete, men samtidigt en bildningsroman som inte liknar nånting annat. Den beskriver hur en människa blir sig själv, men tillämpar samtidigt samma beskrivning på världshistorien.

Hegel har länge pinsamhetsförklarats, systematiskt, och minnet av den där mobbingen anfrätte även det filosofiska samtal på Södra teatern häromveckan, som skulle fira utgivningen av en ny antologi med ett urval av de bästa texter som skrivits om honom, översatta bidrag av flera av nittonhundratalets mest framstående tänkare.

Samtidigt förmedlade panelen denna tacksamhet från dem som utsatt sig för Hegel: en trygghet som ger en förmåga att se helheter och inte stirra sig blind på vad som är mest framträdande.

Och några av bidragen i antologin är häpnadsväckande bra. Till exempel Susan Buck-Morss klarläggande av att när Hegel ser relationen mellan herren och slaven som en grundläggande pusselbit i beskrivningen av samhället så är det inte en abstrakt tanke utan en reaktion på den haitiska revolutionen.

I kölvattnet av franska revolutionen grep slavarna under några år makten på Haiti, tills franska armén grep in. Haitis folk tog det här med jämlikhet på allvar; och det ivrigt tidningsläsande Europa, inklusive Hegel, följde utvecklingen så som vi hängde på Tahrirtorget digitalt i fjol.

Så det finns en historisk och till och med medial förankring till vad som presenteras som en abstrakt teori. Och en lärdom för oss som läser filosofiska texter. Vi riskerar att placera dem på en högre nivå än deras egen verklighet. Och därefter – åtminstone i vissa fall – avfärda dem som verklighetsfrämmande.

PS. Under filosofisamtalet fick vi även lära oss att Hegel i princip aldrig talar om Tes–Antites–Syntes, så som det står i läroböckerna. Det viktiga för honom var att hela tiden få med negationen.