Hopflätade genom yrket

”Jag tycker att det är precis lika roligt att jobba med Nicke i dag, som när vi gick på frisörskolan för 32 år sedan”, säger Gunilla Ekholm, som också har ställt upp som barnvakt för Nicklas ­Blomgrens barn. De vet att de alltid kan ringa varandra.

Bra kompisar och bra jobbar­kompisar är inte samma sak. Nicklas Blomgren har en god vän som han absolut inte skulle vilja jobba med:

– En jättebra, nära kompis. Han har haft anställda i eget bolag men han klarar inte av det. Han är livsfarlig! Tjurskallig, helt hopplös! Men han är en otroligt bra kompis, ställer upp i vått och torrt. Ringer man och har missat tåget i Kiruna så kommer han och hämtar.

Gunilla Ekholm, däremot, är hans jobbarbästis. Och goda vän. Han vet hur hon funkar, ser om hon blir stressad och kan underlätta på olika sätt.

– Jag ser inte Nicke som min chef utan som en polare, säger Gunilla.

De har tagit en kort paus mellan kunderna och slagit sig ner i sina egna väntstolar på salong Mäster Nickes i centrala Stockholm.

Första gången de sågs var på Polhemsgymnasiet 1980. Gunilla Ekholm var 28 år och ensamstående mamma och Nicklas Blomgren bara barnet, 16 år.

– Jag har känt trygghet i Nicke sedan dess, och Nicke i mig, säger Gunilla.

– Jo.

– Vi bodde i Åkersberga båda två, och hakade väl på varandra?

– Ja.

– Jag var nästan lite morsa. Mitt äldsta barn var bara åtta år yngre.

– Eller en syster.

– Ja, storasyster i början. Du var ju van, har två egna systrar.

– Det där med barnen fattade inte jag, att du aldrig kunde vara med när vi andra hängde efter skolan. Vad du var tråkig, tänkte jag, säger Nicklas.

Efter gesällprovet 1983 fick de anställningar på olika salonger i Stockholm. Men de träffades ibland privat och så ställde båda upp i Stockholm Hair open, en tävling för frisörer. Gunilla insåg att hon inte trivdes med att tävla. Däremot blev det så att hon assisterade Nicklas, som inledde en lång tävlingskarriär.

– Och det gick ju bra, säger han.

– Svensk mästare, poängterar Gunilla.

– 1991, preciserar Nicke.

Men det var först när Nicklas Blomgren gjorde en jorden runt-resa som Gunilla Ekholm förstod att hon fått en riktig ”livskompis”. För då damp det ner ett fint brev, flera A4-sidor.

– När var det, Nicke?

– 1987–88.

– Han skrev om allt till mig. Den här lilla snorungen – jag tyckte ju så då – skrev ett sånt brev, om resan, om kompisarna, om att han längtade lite hem.

– Jag är ju inte någon brevskrivare …

– Det var det bästa som hänt mig nästan, säger Gunilla.

När han kom hem bestämde de sig för att slå sina påsar ihop. Först hyrde de stolar i samma lilla salong.

– Vi ville testa om vi passade ihop, säger Gunilla.

– Vi spelade kort på förmiddagarna, det kom inga kunder, minns Nicklas.

– Det var jättetufft. Men det handlar om att trivas också. Och sedan fick vi dit våra gamla kunder, och det blev tre jättetrevliga år.

Innan de plötsligt blev uppsagda från lokalen.

– Där stod vi mitt i livet och tänkte: Vad gör vi nu? Så mycket visste vi att vi ville jobba ihop. Och stötta varand­ra, säger Gunilla

– Ja, men vi var väldigt osäkra på hur vi skulle göra, säger Nicklas.

– Skulle vi starta ett gemensamt bolag? I bakhuvudet fanns rädslan för att vår vänskap skulle spricka, säger Gunilla.

1994 hittade de den lokal som de nu arbetar i, och tog beslutet att Nicklas ensam skulle äga salongen.

– De som hyr hos mig, Gunilla och två till, är väldigt seriösa. Vi har kontrakt, men så blir det förstås gråzoner. Det reder vi ut. Vi har fått det att funka väldigt bra, trots att vi är så nära varandra hela tiden. Jag tror vi är ovanliga på det sättet. Vi försöker ta saker direkt när de kommer. Som dåligt tvättade kammar …

– Jag är oftast glad och pigg men jag kan vara högljudd – så jag försöker tona ner. Tar jag stor plats, Nicke? säger Gunilla.

– Ja. Det gör väl alla på sina sätt. ­Tyvärr kanske jag inte alltid hör vad du säger för jag är så van, jag kan stänga av. Man kan bli tokig på det, när det är fullt kan det bli väldigt hög ljudvolym.

– Men på de här 32 åren har vi inte höjt rösten åt varandra en gång, säger Gunilla.

Om de hade startat företaget ihop och delat på ekonomin, hade det nog blivit större slitningar, tror de.

– Jag kan ju branschen: De som har haft salong ihop – det har aldrig fungerat. Till slut har de delat på sig, när det kommer till det yttersta vill man olika, säger Nicklas.

Hans andra vänner är inte som Gunilla. De är ekonomer, datamänniskor, och fiskepolare. Gunillas är mest frisörer, ”tanter”.

– Min frisörkompis Ulla är 70 år nu, jag vet inte om vi skulle passat att jobba ihop. Nej, jag vill jobba med Nicke och så har det varit i alla år, säger Gunilla.