Inom folkbildningsinstitutionerna funderar de just nu på vad de vill och vilken roll de ska spela i framtiden. I höstens samtalsunderlag Folkbildningens vägval och vilja listar folkhögskolor och studieförbund vad de tycker att de behöver ändra på. Budskapet är: vi gör väldigt mycket bra, men duger vi? Det finns något nästan masochistiskt i folkbildningens hårda självkritik. De ställer krav på sig själva som man önskar att till exempel bankerna, Carema, Försäkringskassan eller alla pappersproducerande EU-projekt i någon mån delade.

Men det gör de inte. Och de tycks segla på med bra styrfart in i framtiden, medan folkbildningen ser sig som en pråm utan drag.

Det är väl dokumenterat att folkbildningen är bra på att motivera och möta människor med kort formell utbildning, sägs det i Folkbildningens vägval och vilja.

Men räcker det? blir nästa fråga. Kanske bidrar studiecirklarna också till att vidga utbildningsklyftor eftersom många deltagare fortfarande går i skolan eller har en längre utbildning? Och har folkbildningen verkligen utnyttjat sin fulla potential och gjort allt man kan för integrationen?

Det kan man absolut fråga sig, men vilken annan samhällsinstitution tror sig om att lösa så stora samhällsproblem?

I utflyttningsorter som Malå deltar 27 procent av befolkningen i studieförbundens verksamheter. Det är ju fantastiska siffror. Men Folkbildningens vägval och vilja tänker mer på att bara fyra procent deltar i stockholmsförorten Värmdö.

Fler exempel: Ett av statens krav på folkbildningen är att den ska bredda delaktigheten i kulturlivet. 80 procent av dem som deltar i folkhögskolekurser har också blivit mer kulturintresserade. Under 2009 arrangerade folkhögskolorna närmare 2 700 kulturpro­gram och studieförbundens 310 900 kulturprogram lockade 17 miljoner deltagare.

Det skulle vem som helst känna sig stolt över. Men folkbildningen bollar vidare mot problem: Kvinnor är överrepresenterade, hur få med männen? Och i rockcirklarna är det mest killar. Hur få med tjejerna där? Dessutom saknas IT-strategi och en pedagogisk förnyelse mot framtidens behov.

Med de krav som staten ställer på folkhögskolor och studieförbund kan man förstå hur det blir så här. Den senaste folkbildningspropositionen kom 2005 och säger att folkbildningen ska bidra till att stärka demokratin och ge människor möjlighet att delta i samhällsutvecklingen och påverka sin livssituation. När kraven dessutom är att bevisa att dessa ”mål” uppfylls, helst evidensbaserat, transparent och utvärderingsbart, kan en gammal ärevördig institution lätt känna sig lite skakad. Men jag undrar ändå.

Det vore ju fint om folkbildningen kunde lösa samhällets alla problem, men alla vet ju att det inte går. Kanske läser folkbildningen statens mål alltför lydigt.

Folkbildningen skulle nog utvecklas bättre om den inte var så fokuserad på sina brister. Utveckling bygger på både självreflektion och självförtroende.

Blir det bara introspektion kommer folkbildningen aldrig att lyckas i tillväxtförorter med hög självskattning, som Värmdö.

Kristina Mattsson