Allvetandets konstnär
För att fira namnbytet återpublicerar jag här en artikel jag skrev som frilans i LO-Tidningen för 10 år sen, apropå Lennart Leopolds avhandling om Bengt Lidforss.
För hundra år sen fanns det en tidning i Malmö som hette Arbetet och var socialdemokratins viktigaste språkrör. Dess mest berömda skribent var en botanikdocent vid namn Bengt Lidforss, vars insats som stilist och som tänkare knappast kan överskattas.
Inte nog med att hans stridsiver utmanade de rådande borgerliga värderingarna och satte djupa spår i litteraturhistorieskrivningen; hans tro på konstens roll som framkallare av det bästa i människorna (och därigenom en historiskt verkande kraft) smittade flera generationer politiker, inklusive Branting och Per Albin Hansson. Estetiken uppfattades självklart som vägröjare till ett bättre samhälle: Arbetet hade till exempel länge en kulturell söndagsbilaga, Framtiden, som under Lidforss ledning peppade prenumeranterna med utsökt modern kultur.
Uppvuxen i en borgerlig familj tog denne allvetande bärbuskeexpert 1902 steget över från allmän radikalism och rabulism och blev medlem i socialdemokratiska partiet. Den 12 september 1903 stod Folkets hus i Lund färdigt, och Bengt Lidforss var invigningstalare. Byggnaden liknas i talet vid en borg och klasskampen vid ett krig. Men striden handlar i förstone inte om väpnad kamp utan om individernas bildning:
Med kultur menar jag då icke ett dödt bokstavsväsen, icke inproppandet av osammanhängande kunskaper, eller ett teaterbesök då och då; utan med kultur menar jag uppammandet av alla personlighetens bästa krafter, uppodlandet av de fruktbaraste utvecklingsmöjligheter som människan eger
Tänk, en sådan underbar tro på att mötet med den bästa konsten låter den enskilde utvecklas i kapp med sina förutsättningar, och att han eller hon utifrån detta med klassisk självbehärskning kan börja skapa ett bättre samhälle där ännu flera får chansen att fylla sitt mått. (Och det var väl ungefär vad som hände. Tack, Bengan!)
Många av LO-Tidningens läsare känner honom förstås redan. Men både ni och de som ännu inte stiftat den bekantskapen kan hitta omåttligt med inspiration i en nyutkommen femhundrasidig avhandling i litteraturvetenskap, Skönhetsdyrkare och socialdemokrat. Studier i Bengt Lidforss litteraturkritiska gärning, av Lennart Leopold.
Det är en av de mest genomarbetade och välavvägda avhandlingar jag någonsin läst, men så har författaren också arbetat med materialet sedan 1970, då han insåg att den officiella historieskrivningen kring Lidforss, och i synnerhet Nils Beyers biografi, grovt missförstått arten av dennes engagemang.
Det har nämligen framstått som dubiöst att någon samtidigt kunde vara djupt engagerad i klasskampen och hylla den mest finlemmade symbolistiska poesi: Lidforss var ju banerförare för den exklusivaste av svenska skalder, Vilhelm Ekelund, och skaffade honom rentav en position som arbetardiktare.
Genom exemplarisk innantilläsning och källkritik rekonstruerar Leopold enhetligheten i Lidforss ståndpunkter. Han var inte en världsfrånvänd skönhetsdyrkare som i bohemisk förvirring lierade sig med arbetarrörelsen; snarare gav han i kraft av sin stilkonst röst åt en genomtänkt, demokratiskt grundad klasskamp där konstens framåtskridande var lika nödvändigt att försvara som vetenskapens.
Att Lidforss analyser förringats genom åren hänger naturligtvis samman med mytbildningen kring hans person och även den oförsonligt ärekränkande hätskhet varmed han förföljde de ledande litterära fariseerna uppe i Stockholm, kulminerande i den osmakliga och rasistiska förföljelsekampen mot Oscar Levertin. Han har på något sätt aldrig bedömts som helt tillräknelig.
Avhandlingen är noga med att så gott det går rentvå Lidforss från svirarstämpeln och dessutom kartlägga samtidens underförstådda äckel mot hans ofördolda bisexualitet.
Men framför allt (och redan detta spår skulle räcka till en lysande avhandling) gör Leopold laddningen i hans polemik begriplig genom en Bourdieuinspirerad analys av samtidens litterära fält.
Det var helt enkelt en nödvändig strategi att angripa den förhärskande borgerlighetens främsta representanter med bullriga och osnygga medel för att en alternativ konstsyn skulle komma med på kartan och få verkningskraft.
Som om inte detta vore nog, tryfferar Leopold sin avhandling med små utvikningar av högsta klass, till exempel en lång uppvärdering av Anna Brantings författarskap och en oerhört plausibel tolkning av de psykologiska mekanismerna bakom en av Lidforss huvudmotståndare, skalden K G Ossiannilsson, som efter en kort tid i arbetarrörelsen (t o m som ordförande för Ungdomsförbundet) hamnade på yttersta högerkanten.
Men framför allt blir ett decennium av kamp så ytterst levande att man längtar dit. Ett publicistiskt landskap med ständiga upplageökningar och otroliga ambitioner vad beträffar folkbildningens politiska kraft. Den tanke som slår mig är följande: Leopold disputerar vid så mogna år att han inte har många yrkesverksamma år kvar att göra karriär på. Kunde inte arbetarrörelsen skaka fram pengar till något slags personlig professur så att han får fortsätta att förmedla sina insikter om kulturpolitikens historia och uppdrag direkt in i samhället?
(Publicerad i LO-Tidningen 2002)
