Är det klassförakt som gör att musikjournalisterna inte gillar svensk reggae? Frågan blev aktuell efter P3 guld-galan, där Kapten Röd från Göteborg sms-röstades fram till både Årets Artist och Guldmicken, priset för bästa liveakt. Populärkultureliten startade twitterstorm som ifrågasatte lyssnarnas smak. På SvT:s musikblogg PSL undrade någon sen: Varför hatar kulturgubbarna Kapten Röd, när Sverige älskar honom?

Den svenska reggaen har en stor plats i folkets hjärta, det kan vem som helst som varit på en musikfestival de senaste åren intyga. Men genren har legat i mediaskugga, inte omskriven, inte tv-sänd. En och annan musikjournalist har också antytt att det inte bara är musiken som är problemet utan också att fel människor är publik; den stora lyssnarkretsen finns inte hos den kulturella unga storstadsmedelklassen utan hos fotfolket.

Men tittar man historiskt har arbetarklassens musik alltid till sist blivit rätt även för musiktyckarna. Se bara på country och metal, som nu får finutrymme hos kulturen. Kanske är det redan på gång för reggaen. PSL startade i efterdyningarna av diskussionen ”Jamaicabloggen – 30 dagars reggaekunskap”. Och Kapten Röd kan få rätt när han sjunger: ”Ju mer dom spottar på mig, desto snabbare kommer jag att blomma.”

Anita Boberg

Länk till Jamaicabloggen

Läs i ännu några veckor introduktionen till reggae, Jamaicabloggen.