Att det blivit svårare att få sjukpenning beror mest på att Försäkringskassan i ett tidigt skede prövar om du kan klara ett annat jobb än ditt eget. Inte på att den krets av jobb du prövas mot har vidgats.

Det visar en analys av hur de sjukskrivnas arbetsförmåga prövas mot olika jobb på arbetsmarknaden, som Försäkringskassan har gjort på regeringens uppdrag.

Ämnet för analysen kan verka nördigt, men är i själva verket politiskt mycket laddat.

Tidigare skulle Försäkringskassan pröva om sjuka som inte klarade sitt gamla arbete kunde ta ”förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden”. Från den 1 juli gäller prövningen i stället om de kan försörja sig genom ”förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden”. Försäkringskassans uppdrag har varit att undersökta om denna till synes obetydliga förändring betyder att kraven för att få sjukpenning har skärpts.

Att det nya arbetsmarknadsbegreppet gör skillnad, och innebär att svårt sjuka blir av med sjukpenningen därför att de i teorin skulle kunna klara ett mycket lätt arbete, har oppositionen ofta hävdat. Sommaren 2011 drev därför oppositionspartierna (inklusive Sverigedemokraterna) igenom ett riksdagsbeslut om att det gamla begreppet skulle återinföras.

Regeringen däremot anser att en återgång till ”normalt förekommande” arbete inte skulle ge en generösare eller mer rättssäker bedömning. Och till oppositionens frustration har regeringen fortfarande inte lagt fram någon proposition i riksdagen för att verkställa vad riksdagsmajoriteten beslutat.

När Försäkringskassan nu gått till botten med frågan kommer troligen båda sidor använda analysen till stöd för sin uppfattning.

Försäkringskassan granskar först förarbetena till de båda lagformuleringarna, och finner att lagändringen 2008 verkligen avsåg att vidga den krets av arbeten som de sjukskrivna ska prövas mot. Den borgerliga regeringen betonade att den försäkrades förmåga att klara varje typ av arbete skulle beaktas, även subventionerade arbeten som nystartsjobb. Medan den tidigare socialdemokratiska regeringen förklarade att dess arbetsmarknadsbegrepp inte tog sikte på ”varje typ” av arbete, eftersom det skulle leda för långt.

Men det är svårt att se någon skillnad på de båda begreppen när Försäkringskassan tillämpat dem i praktiken. Samtidigt är en systematisk jämförelse svår. Före 2008 bedömdes nämligen arbetsförmågan mer sällan mot andra yrken än det egna (åtminstone gällde det sjukskrivna som hade en anställning). Och när sådana bedömningar faktiskt gjordes, så skedde det efter längre tids sjukskrivning än i dag.

Inte heller en genomgång av domar i kammarrätterna talar entydigt för att det ändrade arbetsmarknadsbegreppet har haft någon större betydelse. (Högsta förvaltningsdomstolen ska ta upp tre mål som gäller arbetsförmåga mot den reguljära arbetsmarknaden; det kan eventuellt skapa större klarhet.)

Att Försäkringskassan verkligen bedömer rätten till sjukpenning annorlunda efter 1 juli 2008 beror alltså inte så mycket på att arbetsförmågan bedöms mot den ”reguljära arbetsmarknaden”. Men desto mer på de nya tidsgränserna i sjukförsäkringen, som innebär att en prövning mot arbetsmarknaden i stort görs betydligt tidigare i sjukfallet, och för betydligt fler personer. Just detta – att man blir bedömd mot andra arbeten än det man har och är utbildad för – skapar legitimitetsproblem, enligt Försäkringskassans analys.

Trots att arbetsmarknadsbegreppet alltså inte är så avgörande föreslår Försäkringskassan att ett nytt begrepp införs, för att klargöra hur arbetsförmågan ska prövas. Exakt hur det ska formuleras är en politisk fråga – den rör den svåra bedömningen om vem som ska få sjukpenning och vem som får försörja sig själv.

Men uttrycket ”medicinska förutsättningar för arbete” bör ingå i det nya begreppet, anser Försäkringskassan. Däremot bör ordet ”arbetsmarknad” inte finnas med.