Arbetarklassen har ordet

Föreställningen Varsel liknar inget annat som har spelats på de svenska institutionsteatrarna på många år. Det är något så unikt som en mångfacetterad och autentisk skildring av den svenska arbetarklassen. Med ett skrangligt fikabord som kuliss framför Jonas Fröberg, skådespelare och projektledare, och Magnus Östman, volvoarbetare och trubadur, texter skrivna av montörer på Volvo Lastvagnar i Tuve utanför Göteborg.

Inledningen är trevande. Publiken på Folkteatern i Göteborg skruvar oroligt på sig medan flera livsberättelser utan uppenbart samband passerar revy framme på scen. Men efter ett tag faller pusselbitarna på plats och det blir en kollektiv skildring av hur det monotona arbetet på verkstadsgolvet påverkar livet på alla plan; privat, socialt och ekonomiskt.

För en misshandlad kvinna blir jobbet en räddningsplanka till ett självständigt liv, men också en plats där hon på grund av den grabbiga jargongen hela tiden påminns om sin utsatthet. För andra upplevs jobbet som ett fängelse. Åter andra tänker inte alls på jobbet. Det gemensamma är känslan av maktlöshet, att vara en utbytbar kugge i maskineriet och att vara ekonomiskt beroende av lönen.

Efter föreställningen bjuds publiken in till diskussionen. ”Fy fan för kapitalism och den där klumpen i magen”, utbrister någon och flera tycker det är fantastiskt att äntligen få ta del av arbetarnas egna röster igen. ”Vi har ingen som talar för oss längre”, säger en man.

– De här berättelserna finns inte någon annanstans. Många säger att vi gör samma sorts arbetarteater som fanns på 1970-talet, men det är inte plakatteater vi gör. Vi visar en nyanserad bild av arbetarklassen och speglar den splittrade arbetsidentitet som finns idag, säger Jonas Fröberg.

Det har dock varit en lång och krokig väg till Folkteatern för Jonas Fröberg och Magnus Östman. De flesta av texterna skrevs i samband med ett så kallat Airis-projekt, ett samarbete mellan kultur- och näringslivet i Västra Götaland där arbetsplatser under ett år samarbetar med en kulturarbetare, på Volvo Lastvagnar år 2006 som leddes av Jonas. Men det var nära att det tog slut direkt. På ett möte där Jonas presenterade upplägget sa en av montörerna ”Vi ska inte skriva nån jävla bok!” och fick genast medhåll av en kamrat som slog näven i bordet ”Nej, just det!”.

– Jag var inte välkommen. Det var en tid med mycket rationaliseringar och det hade varit många konsulter där innan. De upplevde det som ett för ledningen att kontrollera dem ännu mer, säger Jonas.

Montörerna vände bokstavligen ryggen åt Jonas. Han säger att han kände sig som en mobbad skolpojke. Lösningen blev dels att låta montörerna lämna in anonyma texter och dels att Jonas själv skrev texter utifrån vad som berättades för honom. Men den definitiva vändpunkten var när Magnus Östman återkom från sin tjänstledighet.

– Jag är en sån som är positiv till det mesta. Jag tänkte att det här kunde vara kul, säger Magnus som är trubadur och tidigare hade sysslat med amatörteater.

Efter tio månader fanns det tillräckligt med textmaterial för en bok. Volvo hade tidigare sagt att de eventuellt skulle kunna finansiera en sådan, men ändrade sig efter att tre dikter lästs upp på ett avslutningsseminarium.

– Den dåvarande chefen på Volvo Lastvagnar sa rakt ut att ”Det här kan vi inte sponsra. Det är alldeles för farligt”. Då dog det, säger Jonas.

Vid den tidpunkten var Jonas utbränd och släppte allting. Först flera månader läste han igenom texterna igen och kände att han vill gå vidare med projektet. Han kontaktade Magnus och de beslöt att göra en uppläsningsturné med texterna.

Under nästan fyra år läste de texterna på bibliotek, Folkets Hus och skolor runt om i hela landet och även så långt bort som Istanbul i Turkiet. Överallt möttes de av igenkänning och uppmuntran och vid varje tillfälle skrev publiken nya texter och en del av dessa integrerades i uppläsningen.

I våras samlades texterna i boken Vi ska inte skriva nån jävla bok! utgiven på Sekel Förlag och ungefär samtidigt blev det klart att en dramatisering skulle sättas upp på Folkteatern. Texterna har med andra ord fått en otrolig spridning. Men på Volvo Lastvagnar har de gått tämligen obemärkta förbi.

– För mig har det varit helt makalöst. Jag har fått upp läsa upp mina texter och överallt har folk sett ett värde i det jag har skrivit. Men bland montörerna på Volvo var det här ett projekt som kom och sedan försvann, säger Magnus.

Han tror dock att det hade kunnat vara annorlunda om projektet hade det tagits emot bättre från början, vilket det kanske hade gjorts om man gått igenom facket istället för genom ledningen.

– Det kan vara en ganska hård jargong på arbetsplatsen. Det är många som så att säga håller uppe garden. Ett sådant här projekt kan öka förståelsen för varandra och göra det lättare att säga vad man verkligen tycker och tänker.

Jonas menar också att Volvos ledning har gått miste om ett unikt tillfälle att ta del av arbetarnas känslor på en arbetsplats där det sedan länge har funnits en kärv relation mellan ledning och arbetare.

Carl-Magnus Höglund