Krimi: Årets fem bästa

Som jag skrivit tidigare: redan begreppet deckare är mer än en genre – ett stort litterärt släktträd – och när jag istället använder ordet och begreppet krimi börjar ännu fler grenar att växa ut på trädet.

Går det att jämföra en hårdkokt deckare och en psykologisk kriminalroman? En litterär roman med visst kriminellt innehåll och en actionthriller? En historisk kriminalroman och en roman som blandar fantasy med krimi? En finsk, tysk, italiensk, spansk, svensk eller amerikansk krimi? Eller för den delen en stads- och en landsortsnoir?

Jo, ibland. Men inte alltid, ofta är det svårt. Som att jämföra…  säg, Bob Dylan och Kraftwerk, Sofia Karlsson och Dom Dummaste. Vem är bäst? Och i vilken betydelse av ordet bäst?

När jag nu valt ut lika många titlar som Svenska Deckarakademin hade nominerat till utnämningen av årets bästa svenska respektive bästa till svenska översatta kriminalroman (fem titlar i vardera kategori) så betyder inte det att ”mina” utvalda titlar måste vara bättre än Deckarakademins.

Men de är minst lika bra. Det beror, som alltid, på läsaren: varför man läser, vad man söker i det man läser, hur man definierar kvalitet. Från det stora deckarträdet kan man beroende på smak plocka såväl äpplen som päron, plommon och apelsiner. Och jag har ju dessutom ympat och berikat trädet för att det ska växa och bli ett ännu mer innehållsrikt krimiträd.

Så nej, jag har inte ens valt ut någon favorit – en ”vinnare” – bland mina fem svenska titlar. Fast bland de översatta titlarna var det ändå omöjligt att inte få en – speciell – favorit…

Christoffer Carlsson: Den enögda kaninen
(Piratförlaget)

Carlsson skrev – i mina ögon – fjolårets bästa svenska debutkrimi, Fallet Vincent Franke. Genre: modern stadsnoir och gangsterroman. Miljö: Stockholm.

Den enögda kaninen är en spänningsroman, ”landsbygd noir” (förlagets benämning) och tidsskildring.

David studerar filosofi i Stockholm men återvänder för en sommar till grabbgänget (här finns också en tjej eller två) i en ort som benämns Dalen (nånstans på västkusten). Hemlig ungdomskärlek, narkotika och småstölder som leder till något mycket, mycket värre. Gänget samlas i ett övergivet hus där deras kollektiva samveten spökar.

Den enögda kaninen är skriven i glappet mellan glömd landsbygd och drömd storstad.

Ingrid Hedström: Blodröd måne över Villette
(Alfabeta)

Ingrid Hedström skriver, på ett sätt, lite gammeldags pusselaktiga detektivromaner. På ett annat sätt – de nyanserade personskildringarna, inte minst porträtten av  olika kvinnor – är romanerna högst moderna.

Blodröd måne över Villette är hennes fjärde och bästa roman om Martine Poirot, undersökningsdomare i den belgiska staden Villette. Allting är så mycket mer noga gjort: alla trådar som tvinnats ihop till intrigen, både kriminellt och privat, Belgien och Sverige (Martines make  är ju svenskättling).

Dagens kriminalitet har, som alltid hos Edström, sin grund i historien: här utgår berättelsen från Europas spionorganisationer efter andra världskriget. Som ännu en hommage till Agatha Christie (se hjältinnans namn) inleds boken ombord på den inte längre så lyxiga Orientexpressen.

Ulla Bolinder: Domslut
(Ord Text Mening)

Bolinder skriver samhällsromaner – lika mycket som krimi – i en helt egen stil. Ja, hennes romaner har t o m en helt egen form.

Om jag förstått rätt så går Bolinder först igenom polisprotokoll, läser och noterar – för att sen skriva romaner som bygger på autentiska brottsfall.

Kriminalintrigen är inte så ovanlig (vilket ju är en poäng): en 45-årig tvåbarnsmamma ger sig ut på en cykeltur – och försvinner. Det litterära sättet att förmedla intrigen är desto mer ovanligt. Ingen berättarröst utan historien återberättas genom polisförhör och nedskrivna bandupptagningar, gjorda av en fiktiv (?) journalist.

Resultatet blir så trovärdigt och levande att historien måste vara sann. Eller?

Ola Nilsson: Änglarna
(Natur & Kultur)

Änglarna är väl ingen deckare? Ola Nilsson är väl ingen deckarförfattare? Inte ordagrant, men om man byter ut ordet deckare mot krimi…

Nilsson har protesterat mot att placeras i genren ”country noir” men jag tycker att föregångaren Hundarna och nu Änglarna, del ett och två i en trilogi, kan jämföras med t ex Winter’s Bone/En helvetes vinter och Gryningen kommer åter av amerikanen Daniel Woodrell.

Nej, miljön är inte densamma. Och nej, Nilssons personer är inte heller likadana som Woodrells. Men använd då orden landsortsmörker och ”Norrland noir”.

Också Änglarna har skrivits med viljan att skildra en landsort långt bortom storstaden.

Sprit, våld, död, motorer. Han dricker inte; hon dricker. De kommer från varsin samhällsklass i byn, under och över, men både Anders och Anna bär mörkret i hjärta och själ. Ett mörker lika kolsvart som Ola Nilssons lilla tajta krimi.

Mats Strandberg / Sara Bergman Elfgren: Cirkeln
(R&S)

Cirkeln blev Augustnominerad i kategorin ”Årets svenska barn- och ungdomsbok”. Den kunde också ha Augustnominerats bland den vuxna skönlitteraturen och som en av årets svenska kriminalromaner, om Deckarakademin varit mer framsynt.

Cirkeln kan – och bör – läsas av såväl äldre yngre som yngre äldre (inte åren som gäller utan sinnet). Mats Strandberg och Sara Bergman Elfgren struntar i både målgrupper och genrer. Lika märkligt som helt naturligt växlar de – helt plötsligt – mellan realism och övernaturligt, trovärdigt och otroligt; och tillbaka.

En kvinnoroman: både kollektiva och individuella   huvudpersoner är en rad unga kvinnor. Också country noir: romanen utspelar sig kring husen, i skolan och vid den före detta dansbanan i Engelsfors, en allt mer nedlagd bruksort i Bergslagen.

Krimi möter fantasy med skräcken som bro och skildringen av samhället och dess människor som resultat. Det orealistiska förstärker realismen. Den nya sortens  framtida krimi håller på att födas.

Nu ska jag också ställa mig och formulera några ord om ”mina” fem favoriter bland de till svenska översatta titlarna från år 2011. Återkommer…

Bengt Eriksson