Först skapar Kulturhuset i Stockholm en unik institution, en liten salong som gjord för att hitta nya sätt att visa film: Klarabiografen.

Till exempel har samtalskvällarna Psykologer tittar på film passat utmärkt där, och allehanda minifestivaler.

Men nu ska lokalen i huvudsak bli en SF-biograf, som dock ibland släpper in andra föreställningar. SF som redan äger nästan alla biografer!

Företagsekonomiskt är det säkert en bra och effektiv lösning. Men kulturpolitiskt är det helt uppfuckat.

Dessutom har affären skett under täcket och inte genom offentlig upphandling.

Uppfuckat är det därför att symboliken är så tydlig. Att det offentliga har inte resurser och ambition att hålla sina egna projekt vid liv och därför adopterar bort dem hos de kommersiella krafterna.

Så de galna och nyskapande filmvisningsprojekten får kanske fortsätta, men som inneboende. Och hur ska de då kunna växa?

Eller det kanske funkar rätt bra. Desto större blir triumfen för filmmonopolet. Att visa s k kvalitetsfilm för intresserade ger säkert inga jättevinster, men massor av bra image. Som både skyler över marknadsdominansen och att kulturpolitiken snart helt och hållet har blivit underordnad ett företagsekonomiskt tänkesätt, istället för estetiska och folkbildande värden.

Kultur behöver ett helt annat tidsperspektiv för att bära frukt på sina egna villkor. Och det är själva den trädgårdsmästarvarsamheten som är hotad, utifrån och inifrån.

Läs också:

Upprop i DN från allehanda filmfolk: ”Hur kan SF få ta över den sista kommunala biografen?”