Teaterkritikern Leif Zern påpekar i en krönika i Dagens Nyheter (finns här) exakt vad det är som går förlorat när utrymmet för recensioner krymper: det finns ingen plats för jämförelser längre, utan det blir bara beskrivningar kvar av t ex en teaterföreställning.

Hans tanke stämmer bra med hur jag ser på kritik, i egenskap av skribent och som kulturredaktör. Uppdraget är att koppla samman grejer som normalt inte alls har med varann att göra, och på så vis åstadkomma nya former av förståelse.

Annars blir ju beskrivningen bara en avprickning. Ungefär lika andefattigt som att plugga till ett skriftligt prov i högstadiet.

Kritiken måste vara drastisk! (Samhällskritiken också; samma problem där: systemet kan inte kritisera sig självt inifrån.)

Däremot tror jag inte att kritiken behöver vara lång och utförlig jämt, bara ibland. Ett twittermeddelande på 140 tecken kan också vara helt illuminerande och drabbande.

Och det där med de stort påkostade jämförelserna är heller inte obligatoriskt. Ett bra genomfört tonfall kan göra precis samma nytta. Eller att fokus riktas på en vanligtvis förbisedd detalj istället för på budskapet och andra huvudsaker.

Det finns kort sagt en massa sätt att vara drastisk och på så vis skapa avstånd och reflexionsutrymme till det man skriver om. Ja; det lågmält drastiska är nästan bästa sorten, även om det inte når fram till precis alla.