Osparkbara

Jobben vid järnvägen har blivit allt osäkrare – men det finns några som inte behöver oroa sig. Ove Daag och Claes Carlsson är anställda på livstid.

Ett tåg sveper förbi Falköpings station, och de som väntar på plattformen rycker till av det plötsliga luftsuget.

Ove Daag, järnvägsman sedan nära 50 år, märker det knappt. Hans blick vandrar över informationsskyltarna, signalerna, räfflorna i marken för handi­kappade. Hur ska plattformen göras så säker som möjligt? Kommer rätt text upp på skyltarna?

Skyltning, klockor och annan trafikinformation är Ove Daags ansvar. Och ansvarskänslan, omsorgen om att allt ska fungera, sitter i ryggmärgen hos honom precis som hos många andra som varit med sedan den gamla SJ-tiden.

Var den känslan kommer från finns det flera svar på. Ett är förmodligen att Ove Daags far arbetade vid järnvägen, liksom hans farfar och hans mor. Ett annat att det SJ som banbiträdesaspiranten Ove Daag trädde in i 1965 var en hel värld, med sitt eget system av utbildningar
och värderingar, karriärvägar och hier­arkier.

Men helt säkert har också anställ­ningstryggheten spelat roll. Inne i det gamla stationshuset tar Ove Daag fram pappret han fick en sommardag 1971. Han läser: ”Distriktschefen vid Statens Järnvägars 4 bandistrikt konstituerar och förordnar härigenom Helge Bernt Ove Daag – – – att vara ordinarie banbiträde”.

– Just då förstod jag nog inte vilken trygghet det innebar. Det ingick bara i den tjänst jag hade fått.

Men i den stunden blev han alltså anställd på livstid. Som en av de sista statligt anställda i Sverige fick Ove Daag konstitutorial. Och när han helt nyligen valde att gå ur Sekos a-kassa, efter att ha betalat avgiften i närmare fem årtionden, slog det honom:

– Hade jag alls behövt vara med?

Precis den tanken har också Claes Carlsson vid Trafikverkets kontor i Jönköping haft då och då genom åren. För egen del behöver han ju inte a-kassan, han kan inte bli arbetslös.

– Så jag borde på sätt och vis ha gått ur. Men det har jag inte gjort. Det handlar väl om solidaritet. Där jag är uppvuxen är det väldigt rött.

Med en far som var banmästare föddes även Claes Carlsson in i SJ. Fredagen den 10 juni 1963 gick han ut grundskolan, måndagen därpå började han jobba. Först som pinnpojke i Mariestad, senare som dressinförare och annat ute på spåret. Efter utbildningar på SJ:s egen skola blev han lagbas, för att så småningom fortsätta till olika chefsjobb.

Livstidsanställningen fick han 1966, i samband med att han antogs som extra banbiträde i Skövde.

Då tog han också steget från rallare med ackordslön till tjänsteman.

– De timanställda banarbetarna frågade: Ska du arbeta nu, eller ska du tjänstgöra?

”K-märkta”, säger arbetskamraterna om de veteraner som har kvar sina konstitutorial. De kan i värsta fall tvingas flytta till en annan ort. Men hur mycket verksamheten än skärs ner kan de inte bli arbetslösa.

Vad det skyddet har betytt i livet är svårt att avgöra, tycker Ove Daag. När Banverket organiserats om har ovissheten berört även honom.

– Samtidigt har konstitutorialet varit en trygghet. När jag och min fru byggde hus var det inte svårt att få lån.

Claes Carlsson säger:

– Man har vetat att man har sitt på det torra. Man har inte tagit chanser, utan tänkt: ”lika bra att vara kvar”.

– Lönemässigt är ålder och rutin inte längre något som värdesätts. Samtidigt har jag alltid velat ha trygghet. Jag skulle inte vilja vara 25 år i dag.

Livslång anställningstrygghet. En gång var det vanligt, i dag låter det exotiskt. En absolut motsats till vår tids krav på flexibilitet.

Men när Ove Daag och Claes Carlsson berättar om sina yrkesliv stämmer inte bilden av stagnation. De har tvärtom vidare­utbildat sig mer och haft mer skiftande arbetsuppgifter än de flesta.

SJ:s skola i Ängelholm har en viktig del i det. Där utbildades Claes Carlsson till arbetsledare. Där lärde sig Ove Daag SJ:s eget telefonsystem på 1960-talet, och sammanlagt har han studerat vid skolan i flera år.

Teknikens utveckling har också bidragit. På 1960-talet tog Claes Carlsson trampdressinen då han skulle besiktiga spåret, Ove Daag lagade teleledningar som hängde i luften. I dag ser de på sina dataskärmar om ett hjullager är överhettat och detektorerna i spåret slagit larm.

På senare år har driften och underhållet av järnvägen har delats upp i små bitar, som en flora av entreprenörer får slåss om. Både Claes Carlsson och Ove Daag är kritiska.

– De tar på sig jobb som de inte har personal för, säger Claes Carlsson. Sedan lånar de in folk som inte är vana vid den farliga spårmiljön, ibland rena nybörjare.

I sitt nuvarande arbete med att utreda olyckor (han ingår i Trafikverkets nationella utredningsgrupp) ser han att tillbuden har blivit fler. Riskerna för missförstånd ökar med antalet aktörer. Kontrollen av underhållet har också försämrats: Entreprenörerna ska helt enkelt hålla koll på sig själva.

Ove Daag ser ett klart samband mellan avregleringen av järnvägstrafiken och de senaste vintrarnas tågkaos.

– Otryggheten och de korta kontrakts­tiderna gör att de företag som sköter underhållet inte kan behålla kunnig personal och bygga upp kompetens. Kunnandet vid järnvägen tunnas ut.

2012 försvinner de sista livstidsanställ­ning­arna vid järnvägen. Det fåtal ”k-märkta” som finns kvar når då pensionsåldern. Det är kanske mest kuriosa. Ingen skulle längre komma på idén att förorda livslång ­trygghet.

Men parallellt sker ett större skifte. De ständiga upphandlingarna, osäkerheten och kraven på snabb vinst får kunnigt järnvägsfolk att söka sig till andra arbeten. De gamla anställda från SJ och Banverket, som kände ansvar för sin del av banan, försvinner.

– Mycket bygger på lokalkännedom, säger Ove Daag. Kommer det in en felanmälan, så vet en erfaren signaltekniker vad det rör sig om redan då han åker ut. I det här jobbet kommer kompetensen med antalet anställningsår.

De orden följer med på resan tillbaka mot Stockholm. Lite norr om Skövde blir tåget stående: ”signalfel.” När tåget till slut släpps fram, en timme försenat, har hädiska tankar börjat röra sig i huvudet. Plikttrogna farbröder som stannar vid järnvägen livet ut … var det egentligen så korkat?