Tal på Stig Sjödin-dagen den 9 oktober 2011

Johannes Anyuru skriver i sin debutsamling Det är bara gudarna som är nya:

I hörlurarna ser jag en bild framför mig, det är farsan
Han står framför mig som en jättelik svart
Bronsmänniska,
han har just kommit hem från jobbet på
Stålverket och han står där i sin blå overall och han har
Något tomt i blicken, som om gnistregnet i de väldiga
Rymdskeppsdockorna dröjt sig kvar inuti honom och
Förändrat honom. Ja, han ser overklig ut.
Det måste ha varit några veckor innan han stack.

I Anyurus dikter sätts ord på en verklighet som sällan syns. Sätts klassord på något som oftast mystifieras, etnifieras, som görs till en konsekvens av kultur, ras, som främmandegörs.

Det han skriver om, bland annat, är arbetande människor i vår tids arbetarklass:

En rad lyder:

Ska du med?
Men jag ska upp och jobba imorgon

Det arbetande folkets ständiga besvärjelse; allt man inte kan göra när man jobbar. Insikten att det är vår tid, vårt liv, vår frihet de köper när de betalar oss för att vi sliter ut oss.

I det samhälle som hans dikt växer fram ur är människorna övergivna, av gudarna, av politikerna. Rörelserna har upphört.

Den nedlagda järnvägsrälsen
går genom hela kvarteret,
två stråkar
av decimetertjockt järn

Istället börjar de som trängs på det näst nedersta pinnhålet att försöka tränga ut varandra. Rädslan är så stark att själv ramla ner, att solidariteten sönderdelas och det som idag är politiska realiteter – roffarmentalitet, rädsla, egoism – blir det möjliga svaret.

Foto: Fredrik Sandberg / Scanpix

Johannes Anyuru visar i sina dikter människans storhet i det nedskärningsland vi satts att leva i. Förorterna är lika mycket hembygd som någon annan. Vi som lever där lika goda, drömmarna oftast lika stora.

När han ger den moderna stämpelklockans folk namn ur Iliaden eller mytologin, ger han dem deras verkliga plats. Får oss att se dem som människor. Bortom alla förenklingar.

Där finns ett släktskap med Pier Paolo Pasolini och Sara Lidman, förmågan att med ett par rader skildra ett människoöde, fånga ett landskap i en skugga och göra dem mänskliga som annars bara är sina attribut, sina platser, sina begränsningar.

Jag har alltid känt en närhet till honom, hans dikter, hans tilltal. Inte bara för att han också är född 1979, eller för att han måste ha sett samma perspektiv från sitt höghus i Växjö som jag och mina vänner gjorde från vårt i Västertorp.

I grund och botten är det en politisk erfarenhet.

Som jag tror delvis formades av ledan. Vi växte upp medan tristessen fortfarande fanns kvar. Möjligheterna till distraktion var fortfarande vid mitten på 1990-talet, begränsade. Man satt i nedsuttna soffor i pojkrum och med tiden också flickrum och en cd-skiva kunde gå en hel kväll, en hel vecka, en hel sommar. Till slut satt låtraderna där som på ett pärlband, man vaknade i dessa rader, somnade med dem, sörjde, älskade, drömde. De gjorde livet större. Men framförallt: orden blev viktiga, för de fick eget liv. Där tror jag min egen kärlek till poesin föddes, och jag tror att det även kan ha varit så för Johannes Anuyru. Den där erfarenheten innan Spotify, innan allt blev nedladdningsbart direkt. När fortfarande en skiva kunde göra en sommar.

Så man kan se hans diktsamlingar som fullängdsalbum. Helheter sammanhållna till ett tema, en tråd, en idé. Musiken finns där också i rytmen, pulsen som liksom suger i raderna: i alla samlingarna – ja även i romanen Skulle jag dö under andra himlar – finns beatet.

I debutsamlingen rör han sig som ofta även senare i förortslandskapet, sitt eget. Man har skrivit mycket om på sättet han låter personerna i samlingarna ta gestalt i forna tiders poesitraditioner.

I debuten är det som bekant Iliadens kämpar som uppstår mellan höghusen; men det är den moderna arbetarklassens språk som framträder.

I Omega vilar det ett slags sorg mellan diktraderna. En sorg över människor som försvinner från oss, vänner som vi aldrig mer får träffa; men också politisk sorg. En dikt – kursiverad i samlingen, som vore den ett drömfragment han snabbt tecknat ner på morgonen innan han satte fötterna i golvet – skildrar dagens omänskliga flyktingpolitik:

En hög, vass klippa
Som människorna dras in mot, och bryts
Sönder mot
Flyktingarna
Krossas mot Gibraltar
Den moderna staden är
En väg av vit eld
Barnet klättrar och krossas
Och klättrar
Desinformation
Gunga skallen
Mörkt vatten sköljer
Plåtarna rena

Samlingen är annars en hommage till den store husguden Göran Sonnevi, som liksom Anuyru blandar universum med politiken, musiken och livet.

I Städerna inuti Hall är tonen dystrare. Här möter vi för första gången dikter som är rent dystopiska, mörka. Kanske hoppet – att världen skulle vara enkel att förändra bara man försökte – är vad som gått förlorat hos diktaren.

Det är inget jag säger med ironi, jag vet hur det känns när insikten att den här skitvärlden är den som ska lämnas över efter oss.

Att inte heller vår generation kommer ta den där springan till chans att ändra vårt sätt att leva tillsammans som Sonnevi skriver om.

Jag läser Städerna inuti Hall som en 30-årskris – en anklagelse mot hela den rådande världsordningen.

Här möter vi människor som gör motstånd eller fångas in av ett system de är maktlösa inför. Vi möter en som arbetar på Electrolux och vägrar ta ut lön eftersom leveransen går till Sydafrika under apartheidtiden. En borstar tänderna i höghusfönstret.

Själen måste tåla miljarder atmosfärers tryck

Men också hoppet om uppror till slut:

jag var

frihetens

klippor

Han har sin egen blick på världen. En koppling till historien, politiken, människorna, något som jag ofta känner är frånvarande i så mycket av samtidslitteraturen – det finns hos Johannes Anuyru.

Insikten och känslan att vi har band till alla människor – att han kunde varit jag och jag kunde varit hon – är grunden för all humanism, oavsett vad vi kallar den.

Jag tänker mig att hans dikter graviterar kring begreppet värdighet.

Och en hemlighet är att han tar de människor han skriver om på så stort allvar, och att det kanske är det enda sättet: att försöka göra stort de som annars förminskas.

Precis som Stig Sjödin gjorde i sina porträtt från bruket.

När nu jämlikhetens 1900-tal allt mer känns som ett avslutat kapitel kan det sammanfattas i en bild: ett folk som rätar på ryggen. Och att dagens politiska vision går ut på att pressa några av oss tillbaka ner igen, till pigandet, svassandet, Niandet och underdånigheten.

Romanen Skulle jag dö under andra himlar läser jag om inte biografiskt så som ett slags bildningsgång. En fragmentarisk roman, där en massa saker samlas och som också skildrar vägen till en religiös tro, vägen till islam.

Och jag tror efter vad jag läst att detta val både är politiskt och existentiellt; att Anuyru motbevisar myten att man blir mindre radikal ju längre man lever.

Jag tycker ingen bättre än han kunde fått detta Stig Sjödinpris i år. Ett val som också visar att juryn sett bortom fernissan och tänkt vad arbetarlitteratur faktiskt är. Inte hur den borde se ut, mallat i en annan tid, allt svårare att applicera på dagens verklighet.

Hans dikt har ögat varmt för människorna bakom ödet, ciggen eller sprayburken. Här är människan alltid större än den plats som givits henne.

Grabben som studsar boll eller tjejen som cyklar på gångvägen är i själva verket tusen år gammal, med rötter ändå längre ner i historien. Han skriver:

De muslimska kvinnorna, äldre
än husen de ska dö i

Arbetarklassen som inte sägs finnas trängs längre ut på tunnelbanelinjerna och busslinjerna; till slut så långt från vår tids överhet att de försvinner ur sikte helt.

Där kan en ny historia ta sin början. Tror jag. I ordet, dikten, allvaret, den varma blicken.

Daniel Suhonen