Det krävs bara en enkel sökning på Google bilder för att se hur Bob Marley överlevt i vårt kollektiva minne. Med stort leende och långa dreadlocks, drömskt blickande i fjärran. Ett ansikte som likt Che Guevaras fungerat så bra på en t-shirt att estetiken överskuggat budskapet. En politisk ikon så dekorativ att symbolens värde drabbats av inflation. Eller så är det bara som det verkar vid en första anblick.

Han har kallats rebell, han har kallats fredskämpe. I filmen Bob Marley in concert, från en spelning i Tyskland 1980, ett år innan han dog, går hans profetlika utstrålning direkt från bildskärmen till tv-soffan ofiltrerad. Här är han en överstepräst i jeans som på scen med utsträckta armar rytmiskt mässar ”Don’t give up the fight” till en storpublik som är helt med på hans baktaktsbudskap att stå upp för sina rättigheter.

Men det började långt tidigare. The Wailers – Bob Marley, Bunny Livingstone och Peter Tosh – hade hemma på Jamaica redan i ett tidigt 60-tal en hit med Simmer Down, en låt där de uppmanade Kingstons Rude Boys, gatugängen, att lugna ner sig. För oron fanns på ön, och inte bara bland de unga. Jamaica var efter självständigheten 1962 ett land med korruption, politisk oro och gangstervälde som påverkade hela samhället. Filmen The harder they come berättade om en ung musikers kamp mot en hänsynslös bransch i Kingston. Den banade inte bara vägen för reggaens genombrott i Europa, men fick också Chris Blackwell, engelsman uppvuxen på Jamaica, att leta efter en reggaestjärna lika rebellisk som filmens huvudfigur. Bob Marley blev hans man.

Nu var det ingen självklarhet att reggae skulle bli stort bland unga i Europa, i ett 70-tal präglat av rock och pop, gitarrer och rak 4/4-takt. Reggaen, med föregångarstilarna ska och rock steady, hade visserligen en marginell musikscen hos exiljamaicaner och Londons skinnskallar, men Chris Blackwell ville mer.

Han blev varnad av andra i branschen, The Wailers var bråkstakar, sa man. Chris Blackwell lyssnade inte. ”Min erfarenhet var att när människor beskrevs på det sättet betydde det oftast att de visste vad de ville.” Han tog dem till sitt skivbolag Island och anpassade musiken för europeiska öron, men utan att putsa bort budskapet.

1973 kom första skivan, Catch a Fire. Året efter kom det stora genombrottet, Natty Dread. Kontrasten mellan tillbakalutad rytm och starkt politiska texter visade sig vara en formel som fungerade så bra att jamaicanska myndigheter blev oroliga. De ville omvärlden skulle se Jamaica som ett turistmål med palmer, stränder och obekymrat liv i solen, inte en ö med fattigdom och uppror.

För Bob Marley & The Wailers sånger handlade inte bara om positiva vibrationer och skinande sol, de beskrev också slummens Trench Town och den verklighet de kände alltför väl. Låtar som Revolution och Rat Race talade ett språk som manade till kamp, det skrämde makthavarna både på hemmaplan och utomlands. War byggde på ett tal Etiopiens kejsare Haile Selassie tidigare hållit i FN:s generalförsamling. ”Until the basic human rights are equally guaranteed to all without regard to race – there is war” sjöng Bob Marley. Radion på Jamaica bannlyste. Och i USA sågs han som en så stor säkerhetsrisk för hela Karibiens politiska läge att CIA kopplades in.

När det i Sverige pratas om den Gröna Lund-spelning som slog publikrekord, så är det i England konserten på Lyceum 1975 som är legendarisk, den som för första gången i engelsk rockhistoria lockade en publik bestående av lika delar vita och svarta. Innan hade svarta artister dragit en svart publik, vita en vit, och sällan möttes de båda. Men kanske var det helt logiskt. Bob Marley var själv en blandning av vit och svart, han hade mött rasism från båda sidor när han växte upp och ville inte ses som Jamaicas representant för Black Power:

”Det är systemet vi är emot, det handlar inte om svart eller vit. Min far var vit, min mor svart. Jag har inte fördomar mot mig själv.”

I december 1976 stannade två vita bilar utanför Bob Marleys hus i Kingston, Sju maskerade män tog sig in och avlossade ett 50-tal skott. Bobs fru Rita träffades, managern Don Taylor likaså. Bob Marley själv, som var det huvudsakliga målet, klarade sig undan med en ytlig skottskada i armen. Det pratades om pengaaffärer eller svartsjuka. Men framför allt talades det om politiska motiv, inte minst sen några av de gripna männen uppgett att de bivit tränade och beväpnade av CIA.

Två dagar efter attentatet spelade Bob Marley på konserten Smile Jamaica, ett arrangemang med politiska förtecken. Rita sjöng i kören, hon hade åkt direkt från sjukhuset, fortfarande med sjukhuskläderna på. 200 personer, bland annat polischefen, trängdes på scenen som mänskliga sköldar. Sen lämnade Bob Marley landet, att stanna var för farligt.


Två år senare var han tillbaka på Jamaica, för att spela på fredskonserten One Love. Där, till tonerna av Jamming, kallade han upp de två politiska rivalerna, premiärministern Michael Manley och oppositionsledaren Edward Seaga, och såg till att de tog varandras händer. Med sina egna höll han sen kvar deras grepp. Hur stort symboliskt värde det hade kan bara förstås mot bakgrund av de politiska våldsamheter från de båda sidorna som under lång tid då slitit sönder Jamaica.

Med skivan Exodus blev han punkhjälte. I nästa, Survival, riktade han blickarna mot Afrika. ”We gonna fight for our right” sjöng han 1979 i låten ”Zimbabwe”. Ett år senare blev Sydrhodesia självständigt och bytte namn. Och Bob Marley, då hårt märkt av sin cancer, tog sig ändå till Harare för att fira landets nya frihet genom att spela på fotbollsstadion.

I år är det 30 år sen han dog. Och nu, i tider av bankkriser, finansbubblor och börsras, mer aktuell än på länge. För det var ju ändå han som en gång såg ut över det västerland han och andra rastafarianer kallade Babylon och sa: ”Money is numbers and numbers never end. If it takes money to be happy, your search for happiness will never end”.

Anita Boberg