På pendeltåget från Stockholms central mot Södertälje sitter en kvinna på ett nedfällbart säte, ett sånt man måste vika ner försiktigt om någon sitter bredvid. Eller, hon sitter snett över två säten, håller in benen för att få plats med barnvagnen. Jag lägger märke till henne för att hon ser ut att ha haft en dålig dag.

Snett till vänster tar hennes man tålmodigt hand om tre barn, minstingen utövar raka kroppentrixet: kan omöjligt sättas ner. Mamman har vridit kroppen och blicken bort från sin familj. Jag tänker att paret verkar överens om att hon behöver koppla bort allt ett tag.

I övrigt är passagerarna i sina egna bubblor. Tills allt förändas:

– Res dig, du sitter på min hand, skriker dåliga dagenmamman till.

Instinktivt lyfter jag ut hennes barnvagn så att den äldre kvinnan som pressat sig ner bredvid ska kunna resa sig upp. Men hon sitter tyst kvar. Kniper händerna runt sin väska, som en näbbmus om en ostbit.

– Du ska be om ursäkt, fortsätter mamman, som fått loss handen.

Ingen reaktion.

– Du ska be mig om ursäkt!!!

– Du ska inte sitta på två säten, svarar muskvinnan.

Så går duellen på repeat. Be om ursäkt – inte sitta på två säten. Den ena asförbannad, skrikande, den andra likgiltig.

Det är obehagligt.

En kvinna bredvid mig säger: Sluta skrik; tänk på dina barn, medan en man på andra sidan gången själv börjar hojta och svära: Va fan, håll käften! Do you think you own this train?

Snart studsar svordomar, elakheter och hårda ord mellan väggarna. Hela vagnen en mobb.

Så säger mamman: You racist people!

Mina tankar snurrar. Vad är det som händer? Det känns som om vagnen sakta välter. Ingen är arg på näbbmusen.

Är jag rasist? Jag vill säga att jag inte är rasist.

– Varför pratar ni engelska, jag pratar svenska, frustar mamman, förmodligen invandrad från Afrika, kanske Nigeria.

Jag funderar på om vagnen kanske främst genomströmmas av antifeminism. En kvinna som bryter mot normen: skiter i sin familj, gormar och svär, får alla emot sig.

Min station närmar sig. Mannen på andra sidan gången skriker fortfarande.

Till slut får jag ur mig, mot honom: Lugna dig, är det så konstigt att begära en ursäkt, hennes hand blev klämd.

Med mig ut på perrongen följer obehaget. Och tanken på att det låter så mycket enklare och självklarare än det är att stå upp mot vardagsrasismen.