En oberoende granskning av Riksbankens arbete 2005-2010 visar att svenska storbanker år 2008 stod betydligt närmare avgrunden än vad man hittills trott.
Det är uppenbart hög tid att införa nya ramar för finansmarknaden.
Rapporten är skriven av professorerna Charles Goodhart och Jean-Charles Rochet på uppdrag av riksdagens finansutskott, och även om Riksbanken själv till stora delar får beröm för sitt arbete pekar rapporten på en mängd oklarheter.
Viktiga faktorer som tillsyn, ansvarsfördelning och regelverk var enligt rapporten alltför luddiga för just de skeden de som mest behövdes: när ekonomin krisade.
I arbetet med att strama upp regelverk och tillsyn är rapporten utmärkt. För en uppstramning behövs.
Banker som under finanskrisen visat att de inte är vuxna uppgiften att ta ett fullgott ansvar för andra människors pengar måste inordnas under klara regler.
Och instanser som Finansinspektionen, Riksbanken, Riksgälden och finansdepartementet måste finna en tydlig ansvarsfördelning för att upptäcka och åtgärda brister.
Ett oroväckande exempel är att Riksbanken, trots sina stresstest – alltså att de skapade modeller för bankernas utveckling – inte upptäckte faran helt enkelt för att definitionerna av vad som skulle bedömas som ”finansiell stabilitet” var för vaga.
Riksbankens chef Stefan Ingves måste dock ges en eloge.
Under finansutskottets efterföljande utfrågning i riksdagens förstakammarsal i dag var han klädsamt öppen för förändringar när det gällde regelverk och ansvarsfördelning.
Men mycket tydlig på en annan punkt: Inflationen bör även fortsättningsvis mätas i konsumentprisindex (KPI).
Att utesluta den ränta som människor betalar för sina bostäder ur inflationsmåttet, som rapporten föreslår och som också görs i det vanligaste EU-måttet för inflation, kan möjligtvis ses som ett verktyg i beräkningar på kort sikt.
Men boräntor är något som alla löntagare känner av. Därmed kan man inte låtsas som om en förändring av räntan inte påverkar vad folk inkomster räcker till.
