Det handlar inte om de unga
Slaget om den offentliga dagordningen inför höstens och vinterns avtalsrörelse har intensifierats under sommaren med Almedalsveckan som den självklara höjdpunkten. 
Och så här långt har de privata arbetsgivarnas olika utspel och artiklar om ingångslöner varit den dominerande frågeställningen. Visst bistånd har arbetsgivarna fått från finansminister Anders Borg som också talat om ”de höga” ingångslönerna.
Det är därför inte svårt att identifiera en av höstens och vinterns hetaste frågor i avtalsrörelsen. Slaget står om hur de lägsta lönerna inom respektive bransch ska utvecklas de kommande åren.
Till de mer spektakulära utspelen i frågan hör det som Jonas Milton, vd för Almega, svarat för då han föreslagit frysta ingångslöner under tio år. Det är kanske inte årets mest seriösa förslag. Men utspelet har medverkat till att frågan om de lägsta lönerna lever och inte försvinner bland alla andra frågeställningar som pockar på uppmärksamhet.
I den offentliga retoriken beskrivs ofta sänkta eller frysta ingångslöner som ett sätt att komma till rätta med den besvärande höga ungdomsarbetslösheten. Men i verkligheten handlar det som Svensk Handels vd, Dag Klackenberg, tillstod i en intervju i LO-Tidningen om att kunna köpa arbete billigare.
Mycket sällan förs debatten om ingångslöner med verkliga siffror som en grund. Kanske kan det förklaras med att ingångslönerna eller avtalens lägsta löner i de flesta fallen handlar om cirka en hundralapp i timmen. Det betyder månadslöner på mellan 16 000 och 18 000 kronor.
Att öppet kräva sänkningar eller frysningar av de här konkreta lönenivåerna blir onekligen besvärligare än när debatten bara är teoretisk.
Förutsättningarna för en normal avtalsrörelse är goda den här gången. Förra förhandlingsvarvet föregicks av den djupa ekonomiska krisen som främst drabbade delar av industrin, men som skvätte på alla branscher och ledde fram till låga centralt avtalade löneökningar.
Nu har emellertid vinsterna återhämtat sig och orderböckerna fyllts på. Förutsättningarna för högre avtalade löneökningar är därför bättre och försvaret av de lägsta lönerna sannolikt inte längre lika besvärligt.
Det fackliga försvaret för ingångslönerna är på förhand mycket tydligt och bestämt. Men under förra avtalsrörelsen höjdes inte ingångslönerna lika mycket som genomsnittslönerna på flera avtalsområden.
Nu återstår att se hur kraftmätningen faller ut den här gången.
