IF Metalls beslut att säga ja till förslaget till nytt industriavtal var inte enhälligt. En liten minoritet på avtalsrådet ville att facket skulle säga nej till förslaget.

Det var i första hand Jan-Olov Carlsson, klubbordförande på Volvo Lastvagnar i Umeå, som argumenterade mot förslaget till nytt samarbets- och förhandlingsavtal för parterna inom industrin.

Visserligen kan han ställa upp på stora delar av texterna, men det finns delar som gör att han anser att facket borde säga nej. Och det handlar i mycket om att facket med det här avtalet bygger solidaritet med industrin i stället för med arbetarklassen.

– Samarbetsavtalet innebär att IF Metall skriver under på en gemensam värdegrund med arbetsgivarna. Det ger illusionen av att fack och arbetsgivare är likvärdiga och innebär att vi går i armkrok med arbetsgivarna. Det ger en felaktig bild av fackets uppgifter. I stället behöver vi facklig kamp för makt och inflytande, säger han.

Sammantaget har fackordföranden i Umeå fem invändningar.

Den andra tar upp det som många andra kritiserat – att industriavtalet ska vara prioriterat och att andra överenskommelser inte får strida mot industriavtalet. Jan-Olov Carlsson beskriver det som en vantolkning av det fackliga löftet och ett löfte till industriarbetsgivarna att de ska ha en gynnad ställning. I stället borde löften ges till andra inom LO.

Han är även skeptisk till hela perioden med industriavtal. Enligt honom är en klar effekt att medlemsaktiviteten minskat drastiskt. Industriavtalets regler är så krångliga att medlemmarna har svårt att hänga med, och mobilisering av medlemmarna har blivit svårare.

Jan-Olov Carlsson håller med om att arbetarnas reallöner ökat under industriavtalets tid, men han är kritisk mot att avtalet också lett till ännu större reallöneökningar för industritjänstemännen.

– En förhandling är både dans och boxning. Det nya förhandlingsavtalet gör att det bara blir dans och ingen boxning. Skrivningarna är sådan att den gamle boxaren Veli-Pekka Säikkälä inte längre hittar till sin boxningslokal. Konflikträtten finns i verkligheten inte längre kvar, säger Jan-Olov Carlsson.

Hans kritik grundar sig i att förhandlingsavtalet är komplicerat så att få kommer att veta var förhandlingarna befinner sig och då blir det svårt att ens tänka på facklig konflikt.

– Vi kan dansa foxtrot, men det nya förhandlingsavtalet föreskriver en komplicerad tango som vi inte fixar.

Sitt femte argument mot industriavtalet beskriver han som svagare, men det rör vem som är nöjd och vem som är missnöjd med det. Missnöjet finns bland andra LO-förbund samtidigt som Teknikarbetsgivarna har fått igenom sina förändringar. De har fått gehör för en starkare normering.

– Vem går stärkt ur detta? Vi behöver inte ett lojalitetsavtal med arbetsgivarna. Vi behöver självständiga fack, som arbetar för att bygga en stark organisation, säger Jan-Olov Carlsson.