Från frimärken till monumentalmålningar

Torsten Billman är förmodligen en av 1900-talets mest angelägna svenska konstnärer: Man grips av hans bilder ungefär som man grips av polisen – ”Följ med här” – och får se en vision: människan i hennes stolta utsatthet; ofta den arbetande människan.

En förebild till den existentiella arbetarskildring som författaren ­Kristian Lundberg brukar efterlysa.

Därför är det ytterst värdigt att Billman har tillägnats en bok som är som ett helt litet museum, med ett överflödande bildmaterial, från det minsta tillfällighetskludd till utvikssidor med väggmålningar som fresken ”Samhällsutveckling” i Gävle Folkets hus – som för övrigt verkar väl omhändertagen som utgångspunkt för samhällsdiskussioner än i dag.

Dessutom mångahanda välskrivna texter, både nya och historiska, med friska perspektiv. Jag fastnar till exempel för en tanke hos den hjältemodige redaktören för boken, Dan Lennervald, apropå de frimärken som Billman gjorde på 50-talet:

”Man skulle kunna tro att monumentalkonst och frimärkskonst är varandras motsatser. Förmodligen är det precis tvärtom. Både de stora väggarna och det begränsade miniformatet kräver en anpassning till ögat utanför det normala seendet.”

En tanke som även återfinns i en av de allra första texterna som skrevs om Billman, av Carl Nordenfalk. Också den trycks om i boken, liksom en uppsjö av dokumentation: foton, brev, förlagor, arbetsprocesser och förteckningar.

Det pyttelilla och det jätte­stora. Två sätt att lära oss att se, och där­med tänka efter.