Evolutionspsykologi är inte tillräckligt vänster

Tidskriften Fronesis gör mig sällan besviken. Tvärtom hade jag nyss anledning att ställa upp alla de rödvita numren, 20–30 stycken, i en hylla på redaktionen, och då slog det mig på nytt vilken bildningsinstitution de blivit. Ett eget litet vänsteruniversitet, i kontakt med samtidsdebatt, politisk tradition och nånting som jag i brist på bättre ord vill kalla förnuftet.

Därför kan jag ta mig rätten att vara lite besviken på det senaste numret, ”Människan och naturen”. Inte för innehållets skull, som är rikt och kittlande, utan på grund av det alltför snäva perspektivet, som är som fisken i vattnet i relation till det rådande naturvetenskapliga paradigmet, i synnerhet evolutionspsykologin, och som därmed står alltför okritiskt till vetenskapens ideologiska roll i samhället.

En grundtanke inom evolutionspsykologin är att människan formades som biologisk art under bestämda levnadsbetingelser. Att det naturliga urvalet gjorde henne sån hon är, gav henne vissa artegenskaper inte bara hos kroppen utan även med avseende på själsförmögenheter och preferanser.

Det resonemanget är mindre oskuldsfullt än det i förstone verkar, och jag hade väntat mig en bredare diskussion.

Själva projektet att genom observation och experiment tala om att människan är sån och sån och drivs av det och det är i sig reduktionistiskt och förringande: Forskningen vaskar fram en genomsnittsvarelse utan relevans för våra levda liv, beroende på att de mätbara kategorierna är så oerhört trånga. Vi reduceras till våra beteenden.

Men evolutionspsykologin är även intimt förknippad med det högertänkande som råder i samhället, och så skulle det inte behöva vara..

Den egennyttiga, ständigt kalkylerande Människa som reser sig likt en jättestaty ur de evolutionspsykologiska resonemangen är som en bild av vår tids härskarklass: den vite medelklassmannen som lever på bondfångeri (utan att nånsin behöva träffa dem han lurar).
Spekulanten som ser om sitt hus framställs som skapelsens härskare.

Detta människoideal får starkt politiskt genomslag – nära lierat som det är med den dagliga tillbedjan till de nationalekonomiska modellernas verklighet – men är också en direkt felkälla för den evolutionspsykologiska forskningen.

Det finns nämligen en helt grundläggande metodmiss, som inte blir tillräckligt uppmärksammad, inte ens i Fronesisnumret.
Jag menar följande tankeglapp, något satiriskt sammanfattat:

”Okej, vi studerar människan som biologisk art. Då kan vi ta vem som helst och kolla på. Och vi behöver inte bekymra oss om hur våra värderingar och världsbilder formar undersökningen. Vi kan i princip utgå från oss själva.”

Det här feltänket är t ex tydligt i språkforskningen. Noam Chomsky gjorde ju anspråk på att studera den mänskliga språkförmågan. Men – vad han studerade var en oerhört förenklad logisk modell av engelskt skriftspråk. Och denna torftighet blev en världssuccé därför att det var själva projektet som var så frestande: löftet om en Universell Grammatik.

Många framgångsrika populärvetenskapliga författare har fortsatt i liknande banor, och både för vetenskapens skull och av politiska – för att inte säga metafysiska – skäl borde det satsas mer krut på en mer kritisk uppgörelse, i den anda som tecknas i den tillbakablickande artikeln av David A Stack om artonhundratalsvänsterns reaktioner på darwinismen – där fanns en hel flora av förhållningsssätt.

Vad jag efterlängtar är kort sagt en mer social syn på samhället och på vetenskapens roll i samhället. Studier av samspel istället för mätningar av beteenden. Det kollektiva och meningsskapande istället för det individuella. Och framför allt en mer kritisk ideologisk medvetenhet kring själva det tvivelaktiga i att definiera Människan en gång för alla istället för att ta in allt vad människorna kan hitta på.

Visst finns det i Fronesis tendenser till en sån öppenhet, inte minst i det avslutande blocket ”Människan och det vi kallar natur”, med bidrag av Michel Serres om behovet av ett nytt samhällskontrakt mellan människan och jorden och Donna Haraway om de konkreta mötena mellan människa och djur.

Men i allmänhet är evolutionsperspektivet alltför begränsande och individfixerat, så som det sätter ramar för numret.

Jag vill därför se en fortsättning som rymmer en rikare artflora. T ex Lasse Bergs perspektiv, senast med boken Skymningssång över Kalahari (som börjar nästan visionärt men gradvis ebbar ut i intressanta kåserier). Det stora med Berg är att han går tillbaka till människans urtid, via vetenskapen och egna möten med san-folket i södra Afrika, för att hitta en berättelse om samarbete – inte en DNA-teologi som placerar evolutionen enbart i generna.

Jag önskar mig också anknytningar till det epigenetiska perspektivet inom naturvetenskapen, beskrivningar av hur individen (givet sina medfödda anlag) utvecklas i samspel med omgivningen, på ett sätt som gör det omöjligt att presentera genetiken som ett öde – och därigenom även desarmerar dess ideologiska genomslag. Till exempel den tyska bästsäljaren Das kooperative Gen av Joachim Bauer, som tonar ner DNA:s roll i hur biologiska system organiserar sig själva på cellnivå.

Psykoanalysen skulle också ha en roll här, med sin kunskap om hur jaget uppstår i konfrontationen mellan biologiska och samhälleliga krav.

Listan kan göras längre. Min huvudpoäng är att vänstern behöver öppenhet, i stället för orsakstänkande, inte minst för att få moralisk inspiration till att uppfinna nya lösningar. Och naturvetenskapen behöver gå åt vänster i sina grundantaganden, i riktning mot en tro på att (åtminstone den mänskliga) tillvaron är ytterst formbar – och att alla försäkringar om motsatsen, hur uppriktigt sanningssökande de än är, gynnar kortsiktiga maktintressen.