Ungdomar med låg inkomst bedöms enligt svensk lag hårdare än de med hög inkomst.

Låter det orimligt?

Det borde vara orimligt, men tyvärr har klasstänkandet blivit en del av svenskt rättsväsende.

Så här går det till i svenska domstolar i dag:

Nittonårige Kalle åker fast när han och två kompisar en kväll sprayar på fundamentet till en gångbro.

Kalle erkänner genast.

I rättegången ett halvår senare tar Kalle tacksamt emot möjligheten att arbeta av sitt straff på några veckors ungdomstjänst.

På så sätt slipper han böter på många tusen kronor.

Även Kalles mamma är tacksam eftersom både hennes och Kalles inkomster är minimala.

Men Joakim som har råd med böter nobbar i stället ungdomstjänst den gång han åker fast för samma brott.

Det kan han göra eftersom ungdomstjänst kräver medgivande från den dömde.

När Joakim har betalat sina böter går han snabbt vidare i livet, faktiskt fem år snabbare än Kalle.

De som döms till ungdomstjänst, de med låg inkomst, har nämligen kvar en prick i belastningsregistret i tio år.

Den som i stället kan betala sina böter blir av med sin prick redan efter fem år.

Skillnaden är rättsvidrig, eftersom belastningsregistret ska spegla brottet och inte brottslingens inkomster.

En ännu större orättvisa finns i det faktum att alla inte har rätt till offentlig försvarare.

En stor del av rättegångarna mot unga förstagångsförbrytare avgörs i dag i domstolar där förbrytaren bara möter domare, nämndemän och åklagare.

Det beror på att rätten ofta utnyttjar sin rätt att neka den anklagade allt försvar om straffvärdet är lågt och det inte råder något tvivel i skuldfrågan.

Om Kalle alltså inser sin dumhet och erkänner sitt brott så får han – som tack för hjälpen – ingen försvarare.

Det rätten dock INTE tar hänsyn till när de nobbar en försvarare är andra viktiga faktorer, som krav på skadestånd.

Kostar det 2 000 kronor att sanera Kalles klotter, eller 20 000? Eller kanske 50 000 kronor?

Oavsett vilket skadeståndsanspråk som lämnas in är det Kalle själv som inför denna grupp av dömande representanter för svensk rättvisa får argumentera för eller emot skadeståndets storlek.

Men Kalle har naturligtvis ingen aning om vad som är rimligt.

Vill han utnyttja en försvarares kunskaper får han anlita och betala en advokat själv, något som Joakim naturligtvis gör.

Eftersom Kalle mister rätten till en offentlig försvarare i samma stund som han erkänner sitt brott blir tyvärr ett rimligt råd till Kalle och alla hans gelikar från familjer med lägre inkomster:

Blåneka, även om du blir tagen på bar gärning.

Då är skuldfrågan inte glasklar och då får du i alla fall en offentlig försvarare som kan hjälpa dig bedöma både skadeståndskrav och straffpåföljd i den mycket krångliga juridiska djungeln.

Jag kommer säkert att beskyllas för att hålla brottslingar bakom ryggen. Det gör jag inte. Men ett oavvisligt krav är att alla ska stå lika inför lagen.

Det framgår inte minst av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. De antogs 1948. 63 år senare har artikel nr 7 ännu inte fullt ut införts i Sverige:

”Alla är lika inför lagen och är berättigade till samma skydd av lagen utan diskriminering av något slag. Alla är berättigade till samma skydd mot alla former av diskriminering som strider mot denna förklaring och mot varje anstiftan till sådan diskriminering.”