– Jag känner mig allt mer som en privatdetektiv, säger Nezam Qahoush.

Han jobbar som koordinator för världsfacket IFS (Internationella fackliga samorganisationen) och har till uppgift att analysera utvecklingen i arabvärlden.

Läget förändras timme för timme.

Samma morgon som LO-Tidningen talar med honom flödar det in rapporter från Libyen där ett upplopp just startat, från Egypten där textilarbetare gått ut i strejk.

Det kommer även rapporter om protester och polisbrutalitet från Bahrain och Irak.

Och som om inte det vore nog kokar det i Jemen, Algeriet, Tunisien och läget i Egypten är minst sagt oklart.

Det finns med andra ord mycket jobb för en privatdetektiv som följer utvecklingen i det pärlband av 16 länder – från Marocko i väster till Pakistan i öster – där upproren nu sker.

En gemensam nämnare för länderna är dock att militären haft ett stort inflytande.

Fackföreningsrörelsen har tvingats verka med den sittande regimens goda minne. Men på vissa håll har detta förändrats när protesterna växt.

Tydligaste har det varit i Tunisien.

Det tunisiska facket UGTT har spelat en avgörande roll i den så kallade jasminrevolutionen.

Under president Ben Alis tid stod facket på regimens sida men svängde sedan.

Det var UGTT som låg bakom många av de strejker och demonstrationer som genomfördes i Tunisien.

I Egypten har läget varit annorlunda. De vilda strejkerna har avlöst varandra och det finns ett oberoende fackligt nätverk.

Men det regeringsvänliga Egyptian Trade Union Federation (ETUF) har dock varit helt dominerande och försvarade regimen Mubarak in i det sista.

Nu har det statsvänliga facket gjort en tvär gir och tagit avstånd från den tidigare regimen. Men den fackliga trovärdigheten anses låg.

Anders Hellner på Utrikespolitiska institutet säger att utvecklingen är inne i ett avgörande skede. I Egypten har militären tagit över samtidigt som oppositionen famlar.

– Risken är stor att militären i Egypten sitter kvar, säger han.

– Fackföreningsrörelsen skulle kunna vara väldigt viktig för utvecklingen, fortsätter Anders Hellner.

Västvärlden vill inte, enligt honom, ha ett auktoritärt styre, men inte heller ett islamistiskt styre. Facket skulle därför kunna bli en sekulär kil som förmedlade en västerländsk syn på demokrati.

Frågan blir om fackföreningarna som stått regimerna nära klarar av att axla rollen som oppositionsledare.

Magnus Palmgren jobbar på världsfacket IFS och analyserar utvecklingen i arabvärlden.

– Jag vill verkligen att facket ska vara drivkraften för en social förändring men jag slits mellan förhoppning och förtvivlan då jag följer utvecklingen, säger han.

Läs mer: