Kokain från två håll

– Det är död som växer här. Vi odlar död, säger den colombianska kokabonden Graciano när han guidar den svenske journalisten Magnus Linton i sina odlingar.

Graciano befinner sig allra längst ned i den extremt lönsamma kokainindustrins näringskedja.

I den essäistiska reportageboken Cocaina skildrar Linton kokainets väg från planta till partydrog, men scenen är Colombia, som producerar 70 procent av världens kokain.

Linton blir inte klar över vad Graciano menar. Han kanske inte talar om kokabusken i sig, men andra orsaker till det onda – gerilla och högermilis, karteller, regeringen, USA, kriminaliseringen, globala orättvisor eller efterfrågan i New York, Barcelona och Stockholm.

Cocaina är en kärleksfull skildring av Colombia, trots att den både handlar om landets våldsamma historia och om en drog som förgiftar hela landet, alla samhällsskikt, militären och politikerna. Linton gör både Colombia, med sina kvardröjande feodala drag, och kokainet begripligt. Han träffar såväl bönder och knarkturister som militärer och intellektuella.

Det är uppenbart att Linton inte tycker att USA:s krig mot drogerna – ännu ett krig som inte går att vinna – är någon succé. Han för sällsynt mångsidiga resonemang om en eventuell legalisering, i första hand i Latinamerika. Skildringen får extra tyngd av att han är så utpräglat nyfiken och kunnig, men håller sig i bakgrunden.

Ursprungligen var tanken att Linton skulle skriva en bok om kokain tillsammans med Lasse Wierup och Erik de la Reguera. Men Linton som bor i Bogotá hade berättat att han tagit kokain, helt lagligt. Wierup krävde någon slags avbön, vilket Linton förklarligt nog inte ställde upp på.

Schismen blir begriplig när man läser Wierups och de la Regueras Kokain. Jämfört med Cocaina är det en skrivbordsprodukt. Den är, som man säger, faktaspäckad och saknar litterära kvaliteter, men den är inte ointressant.
Antagligen läser de allra flesta böcker om kokain, och den organiserade brottsligheten, för att det är spännande, inte för att det är moraliskt uppbyggligt. Men Kokain är på sätt och vis som ett långt moraliskt argument.

Det börjar så långt från kokabusken man kan komma, närmare bestämt i ett vattenreningsverk. Författarna låter mäta halten kokain en helgnatt i Stockholm. I innerstaden skulle 4,3-7 personer av 1000 ha tagit en dos kokain, i södra förorterna 2,6-4,3 av 1000. Men de räknar med en dos om 0,1 gram per person. Efter som en och samma person kan dra i sig flera gram blir resultatet ytterst tveksamt.

Sedan följer en snirklig resa bakåt i kedjan mot kokabusken. Det är sannerligen en blodig historia, men paradoxalt nog mindre avskräckande än Lintons. Han stannar ju kvar, medan Kokain främst handlar om den omskrivna svenska medelklassen.

Men det är på sätt och vis trösterikt att ett och samma ämne kan generera två så väsensskilda böcker.

Ola Wihlke