Barnskötaren Maria Abrahamsson har stenkoll på väderleksrapporten. Visar den varmare än runt minus 17 är hon och de minsta barnen ute. Där blir snön ett byggmaterial för sjörövarborgen och ett redskap för lek, sömn, filosoferande, skidåkning. Dessutom dämpar den ljudnivån.

Det är som att hamna i ett antarktiskt landskap. Gnisslande nysnö, klar himmel, sol och ett myller av pingviner. Några står blickstilla och iakttar, andra åker kana ner från snövallar eller drattar omkull mellan drivorna. Det är märkligt dovt.

En av pingvinerna, Lova två år, stannar till och grunnar vid spåren av granbarr i den nyfallna snön.

– Sikanter, säger hon efter tags nära analyserande.

– Eeeh … försöker trevande reporter.

– Sjunga sikanter, säger hon mer bestämt.

En förskolelärare rycker in och berättar att de dansade ut granen dagen före, bland annat till Vi äro musikanter. Eller granen dansades snarare bort. Ute är de ju nästan hela tiden, avskedet till granen skedde så klart ute på gården.

Sanda förskola är mer själva gården, parken och skogarna runtomkring än det röda trähuset i bakgrunden. Inne gör man mer praktiska moment, som att äta, gå på toa och träna på- och avklädning, Eller så gör man ett inneprojekt, vilket blir exotiskt för barn vars fysiska rum är utomhus.

– Vi kan inte räkna med hjälp från kommunen utan mycket hänger på att vi har en engagerad personal som kommer på saker, säger barnskötaren Maria Abrahamsson som var med när förskolan gick över till ur- och skurverksamhet för tio år sedan.

Orsaken var att personalen funderade mycket över varför så många barn hade dålig motorik.

– De kunde inte röra sig riktigt i skogen. De blev skjutsade hit, sedan var vi inne. Nu ser man hur de utvecklas bara över en säsong, och hur bra de rör sig över rötter och stenar och upp och ner i snövallar.

För två år sedan lämnade de konceptet I ur och skur. Nätverksträffarna på helgerna krävde att personalen skulle resa långt. Det blev för dyrt. I stället behöll förskolan uteprofilen, och vill att anställda ska ha gått, eller planerar att gå, Friluftsfrämjandes ledarutbildningar.

På gården skapas plötsligt kollektiv rörelse, fniss hörs och när en basgång känns genom den frusna marken drar sig alla barn mot en stereo. Dags för miniröris.

Cirka 40 barn kör loss i takt med musiken och instruktionerna: Gå, gå, gå, stopp! Korsa händerna, hopp, hopp, klapp! High five! Röris avslutas med stretchpass till Imse visme spindel på sitar. Nästan alla barn är med. En svartklädd liten människa, ur de allra minstas gäng, står dock mest mitt i och iakttar med skräckfascinerad blick hur kompisarna fridansar.

– Ingen fryser? Ingen fröken heller? ropar någon.

Arbetskläder för anställda inom förskolan i Umeå har varit en lång kamp. I höstas kom de, skaljacka och byxor som skulle skydda mot vind och vatten. En vecka senare kom första snön.

– Vi hann aldrig prova dem, säger Maria Abrahamsson.

Kläder som klarar den västerbottniska vintern får de själva stå för.

Sådana kläder är ju rätt dyra.

– Vi vet, vi vet … Vi blir ju rätt smutsiga också. Men det blir att man tar hit det man nött ut hemma.

”Jag har snö i skon.”

”Jag har tappat vanten.”

I vardagen på en förskola finns inte alltid tiden att fundera över att ingen bekostar de kläder man egentligen behöver. Alla avdelningar, cirka 70 barn totalt, delar på gården samtidigt. Det finns inga gränser mellan barn i olika åldrar, från olika avdelningar. Barnen ska kunna vända sig till den vuxen som finns närmast till hands.

Snövallarna i sig leder lätt till lek, men också till egna vrår där barn som vill kan dra sig undan i uterummet. De har byggt en sjörövarborg av snöblock med hjälp av gjutformar som packas med snö, och som sedan barnen får stampa till block. Skidturer, antingen på gården, eller i parken nästgårds står också till buds när som helst.

Allra mest poppis verkar skridskor vara. Personalen har, tillsammans med några föräldrar, spolat fram en isbana på marken under de upphissade gungorna.

– Tanken är att inte behöva gå till en bana. Det blir ett så stort projekt, här kan de bara gå in och byta skor, berättar Maria Abrahamsson.

Moa ”snart fyra år” svischar fram och tillbaka. Kompisen Frida, två år, kör mer stampstilen, varvat med omkullkörningar. Båda verkar lika glada. Elsa, sex år, är publik för tillfället.

Vad tycker du är roligast?

– Skridskor.

När lärde du dig det?

– Jag kan inte, åker bara.

Frågan är felställd. Att kunna är irrelevant för Elsa.

– När de är så här små har de inte hunnit få några krav på sig. Börjar de senare, i skolan, jämför de sig mer med varandra när de ser att några redan är bra. Det blir ett krav. Här måste de bara vilja, och oftast hänger de på när de ser varandra, säger Maria Abrahamsson.

Forskning har visat att det skapas skilda förväntningar på vad flickor och pojkar bör syssla med när de leker inomhus. Att tolka, leka och förhålla sig till naturen som barn minskar människans föreställningar om vad flickor och pojkar bör göra, som så lätt projiceras över på barn.

– Jag har inte tänkt så. Det har aldrig slagit mig att tjejer och killar gör olika saker här ute. Tjejerna är lika mycket uppe i sjörövarborgen som killarna till exempel.

Finns det något som är jobbigt med uteprofilen?

– När det är för kallt. För då kan vi inte vara ute. Jag blir mycket tröttare av ljudnivån inomhus, plus att det blir mer konflikter inne.