Hur ofta får en film med ett uttalat kristet motiv juryns stora pris i Cannes? Inte ofta. En film som dessutom ses av 2,5 miljoner biobesökare på mindre än ett halvår enbart i hemlandet Frankrike. Vi lever i en sekulär värld och här måste man fråga sig varför?

Gudar & människor heter denna rulle av Xavier Beavois. Den visades på Stockholms filmfestival i november och har nyss gått upp på biograferna.

En berättelse om nio trappistmunkar på ett kloster i algeriska bergen. Deras värld utgörs av välgörenhet, böner, vänskap och små ting. Tillvaron därute – när islamister på 1990-talet trappar upp våldet – blir alltmer konfliktfylld och blodig.

Vilka som till slut halshögg munkarna en snöig natt är oklart. En muslimsk terrorgrupp kanske: det menade gerillaledaren Abdelhak Layada. Eller infiltratörer från landets korrumperade säkerhetstjänst: det hävdade senare en hög västerländsk officer.

Ytligt sett handlar filmen om övergrepp på kristna i muslimska länder. Inget lättsmält ämne, tyvärr. Kyrkor och kristna institutioner har angripits i Egypten, Irak, Indonesien, Pakistan, Marocko, Turkiet… Senast på nyårsnatten dog 21 personer när en bilbomb exploderade utanför en kyrka i Alexandria.

Europeiska medier har rapporterat försiktigt kring detta, sparsamt. Ändå finns förstås ett behov av att bearbeta ämnet, därav de många biobesökarna.

Men efter filmen dröjer sig en annan och starkare reflektion kvar. Det är munkarnas vilsenhet och brist på orientering. De får inte sin etik och världsuppfattning att stämma med omgivningens krav: byborna vill att de stannar som skydd, gerillan vill att de sköter om sårade medlemmar, polisen vill att de åker. Och kropparna längs vägkanten blir fler.

I ett liknande dilemma befinner sig hela svenska samhället idag. Hur ska vi agera? Hur ska vi bevara det öppna, frisinnade, demokratiska samhällets värden när bombdåden kommer närmare?

Munkarna väljer att stanna på sitt kloster, trots att slutet är uppenbart.

Vi svenskar har inte valet att åka eller att stanna. För oss gäller det att hitta en väg framåt där vi både behåller perspektivet – och ser realistiskt på problem och orsaker – och samtidigt vidhåller alla människors rätt till lycka, arbete och likaberättigande.

Ingvar von Malmborg