’Ndranghetan och staten

När man tecknar den västerländska statens anatomi – juridiskt, socialt, infrastrukturellt – känns det som att vi har kommit ganska långt. Den moderna samhällskroppen förser oss med en relativ god tillvaro, med hög levnadsstandard och fina framtidsutsikter. Staten låter oss leva oftast oinskränkta, fria att tycka och tänka ungefär vad vi vill. Samhället tar hand om oss och vi bidrar alla tillsammans.

Detta är vad vi är vana vid, och vad vi förväntar oss av livet. Men det finns andra sätt. Andra system.

I Tomas Lappalainens bok om den kalabresiska organiserade brottsligheten, som grupp för det mesta kallad ’ndrangheta, beskrivs ett av dessa andra system: klansamhället, familjen som samhällsorgan, inhyst i statens kropp.

Allting vilar på den antika grekiska kulturen, en tid som för oss säkert skulle framstå som drömsk och vild, våldsam och hetlevrat godtycklig. Detta var innan det existerade något rättssystem, och därmed fanns inte heller någon rättvisa. Hederskulturen var intensiv och hämnden genomsyrade allt.

Hedern som moral, som samvete, som släkternas överlevnad, som skydd och som social förutsättning för att kunna fungera tillsammans med andra människor.

Lappalainen förklarar hur detta är möjligt, hur blodsbanden sträckt sig genom hela årtusenden och överlevt fram tills nu. Det finns byar i Kalabrien där man fortfarande talar grekiska – och då kan man föreställa sig vad som faktiskt också lever inuti språket, i psykologin, i blodet, om man hållit sig för sig själva under så lång tid.

Här har man inte underkastat sig den nationella staten, utan en mer lokal variant, till synes mer besläktad med feodalismen, genetiskt strukturerad genom familj, vänner och bybor som alla delar samma värden och spiritualitet. Där kan klankriminaliteten överleva, eftersom samhället som vi känner det inte alls har samma relevans, samma nödvändighet eller samma makt.

Om någon av oss skulle hamna i fängelse skulle säkert vi själva eller vår omgivning finna det både obehagligt och sorgligt; så är inte fallet hos ’ndranghetan. I Kalabrien finns ingen skam för vad staten utsätter en för; ett hämndmord betraktas som en nödvändighet, för att inte säga ett krav. En medfödd, nedärvd, ärorik självklarhet. Domstolsväsendet har inget rättsmonopol utan fienderelationen mellan individ/klan och stat förstärks.

En bit avsides från den klassiska maffians estetik och status i populärkulturen blir detta det mest intressanta. Och kanske relevanta: för att komma till rätta med Syditaliens ekonomiska och sociala problem måste man också komma till rätta med själva statsmedvetenheten.

Och det berör kanske inte bara Syditalien. Det handlar om hur statsapparaten påverkar och genomsyrar oss, hur den rättfärdigar oss och våra handlingar. Hur den respekterar oss.

För det är sannerligen så att det inte är i alla lägen som staten skyddar oss och garanterar oss vård eller tak över huvudet. Och i så fall – om den inte gör det – hur kan vi då vara säkra på att den vill oss väl, och att framtiden kommer att bli så vacker?

David Uppgren