Arne Andersson, dramatiker och regissör bland annat till Spelet om Norbergsstrejken, har skrivit en självbiografisk pjäs som återberättar hans erfarenheter, omväxlande med betraktelser kring konstens uppgift i samhället. Det handlar om klass, dyslexi, bildning, och mycket om sociala mekanismer.

En läsande arbetare är tänkt som en enmansföreställning, men har ännu inte satts upp. LO-Tidningen är därför stolta över att få publicera ett representativt utsnitt.

*

Berättelser har alltid haft en viktig plats hos människan.

När vi satt bakom bandsågen på verkstaden och drack vårt kaffe, vilka skrönor som där berättades, den ena värre än den andra, tills basen kom och vi plockade undan kaffemuggarna.

Eller vid midsommarfesten efter ett par snapsar, då historierna kommer i gång. Shakespeare måste varit med där bakom bandsågen, lyssnat, noterat, så kommer klassiker till.

Visst måste det varit så, där folket finns måste också konsten, konstnärerna vara närvarande, inte bara bland prinsarna utan även bland dödgrävarna och de förtappade, vad skall vi annars ha konsten till.

Det sägs ofta: Klassikerna, Shakespeare t.ex., kan alltid spelas, har något allmängiltigt att säga.

Jag håller inte med.

Man måste veta vad man vill berätta med den klassiker man sätter upp på teatern.

Vad säger dom oss i dag?

Klassikerna bär folkens erfarenheter, litteraturen är en källa för oss alla. Dom kan hjälpa oss att se.

Hur skall vi annars kunna ta itu med framtiden.

Vi som sätter upp en pjäs på teatern, uppsättningen kommer att spegla våra erfarenheter, något annat är inte möjligt.

Varifrån kommer våra erfarenheter, från vår uppväxt, bakgrund, var hämtar vi vår kunskap, information?

Vilka är vi som spelar teater?

Kanske finns här en förklaring till avståndet mellan teatern och stora arbetande LO-grupper.

”Teater är inget för oss” så sade han, min far, när jag var ung, men många blev de sommarteaterföreställningar han kom att se, en liten seger för mej – jo en gång kommenterade han mitt val av yrke: ”Fan, du tjänar ju mer än biskopen i Linköpings stift”, det var under den tid jag arbetade som teaterchef.

Annars talade vi aldrig om mitt yrkesval, det var färdigpratat om den saken. Nu finns han inte längre, så jag kan inte fråga. När jag fick svenska kritikernas pris för årets föreställning nådde det aldrig fram till mina föräldrar, dom läser inte dom sidorna i tidningarna, och varför skulle dom göra det?

På förrådet på verkstaden jobbade en man, gubbe tyckte jag, han var betydligt yngre än vad jag är i dag.

När man närmade sej förrådet, kunde man höra hans sång, han kunde alla operetthjältars stora paradnummer.

Han såg alla operetter som besökte folkparken var sommar. Han kunde sångerna och sjöng lika bra som operetthjältarna i folkparken. Han visste att jag var intresserad av teater.

Han undrade varför jag inte intresserade mej för operettvärldens rika gåva till mänskligheten.

Jag svarade: det är inte riktigt min grej, jag vågade inte säga att jag tyckte att det mesta jag kände till från operettvärlden var, skit helt enkelt, så tyckte jag.

Nu i detta nu, slår det mej, när han står där i förrådsluckan, tittar ut, samtidigt som han sjunger med full kraft sina operetthjältars stora nummer.

Ja, sångerna får ett nytt innehåll, när jag ser honom stå där, i blå hängselbyxor, rutig skjorta i stället för frack, ett skjutmått i handen i stället för käpp med pärlemorknopp, keps i stället för hög hatt, han tar sina danssteg i skyddsskor med stålhätta, texten får en ny innebörd.

Arne Andersson