2010 och jag vandrar genom glänsande shoppinggallerior, där städredskap, diskutrustningar och förvaringsboxar blir allt mer djärvt designade i knalliga färger och dyra.

Det uppenbart nödvändiga, vardagliga småstöket med att diska ska skojas bort, med en citrongul diskborste som kan stå själv på diskbänken.
Kanske för att far och son idag diskar eller för att singel-by-choice-hushållens storstadskillar tycker det är kuligare med en som står, än en diskborste som deras mamma förvarade hängande på diskstället att dropptorka. Vem vet.

I mitt städskåp ligger designade tvätta-fönster-putsdukar från Schweiz! Jo, det är sant! Det är 30 år gamla lakan från NK, dyra som attan och nu helt utslitna efter samboliv.

Varför inte recycla de turkosa dyrbarheterna, tänkte jag när jag flyttade. Och rev helt sonika härligheten i jämstora stycken, som jag idag framgångsrikt putsar fönstren med!

Jag har minnen av toast-och espressofrukostar i sängen, minnen av hur katten klöste på lakanen, minnen av hur väninnans lillgrabb spydde ner dom med välling när han var på besök hos oss.

Susanne Backman