I byn Vila Longe är det bara historien som dör, de döda blir kvar, som byns frisör/filosof säger. Mwadia Malunga återvänder till sin födelseby med den staty av Jungfru Maria hon hittat vid en öde flod, för att ge den en viloplats i kyrkan.

Samtidigt förbereder sig byn för att ta emot ett afroamerikanskt forskarpar. Genom att iscensätta det ”autentiska” Afrika vill de pungslå amerikanerna på biståndspengar. Och i dokumentskrinet som Mwadia hittat intill statyn finns berättelsen om jesuiten Don Goncalo Silveira, som 1560 avseglar från Goa till Mocambique för att missionera. Han medför Mariastatyn, som slaven Nsundi dock hävdar föreställer vattengudinnan Kianda.

I Sjöjungfruns andra fot (Leopard förlag 2010, övers. Irene Anderberg) spelar Mia Couto sinnrikt med romanformens möjligheter, då de två tidsplanen flätas samman i en tät, humoristisk och gåtfull berättelse.

Fördomar desarmeras en efter en i gestaltningen av en verklighet som är mycket större och mer komplicerad än vad kategorier som ras, kön, religion eller nationalitet någonsin kan uttrycka.

Inte ens gränsen mellan levande och döda är absolut i Coutos värld, där vi alla genomkorsas av det förflutna och där entydighet är lika med enfald.

Anna-Karin Palm