Det likgiltiga hatet

Idag finns i handeln minst ett dussin utmärkta böcker som diskuterar  Sverigedemokraterna (se lista till höger).

Den populariteten förtjänar partiet inte, men man kan skissa på en medicinsk förklaring till intresset.

Att det intellektuella immunförsvaret slår till på bred front för att bevara hälsan i samhällskroppen, när ett primitivt syndabockstänkande hotar att ta över politiken.

Uppdelningen i ett självklart ”vi” och en vagt utpekad, ondskefull fiende är nog för att instinktivt slå larm inför den ödeläggelse ett sånt svartvitt perspektiv har visat sig kunna leda till.

Själva det samhällsbärande förnuftet är hotat, och därför sätter sig det enskilda förnuftet till motvärn genom att börja analysera.

Krigshets bemöts med tolkning och förståelse.

Bland annat därför att man som tänkande människa inte kan göra sig till fiende med dem som av olika skäl upphört att tänka.

Det enda som då återstår är att sätta sig in i deras skäl. Och kanske även sätta sina egna på prov. Hellströms nya bok sparar inte på saltet.

Det kan ju vara rationellt att rösta på SD, eller på andra sätt sprida deras förklaring av vad som är på tok i samhället.

Men omöjligen förnuftigt, vare sig för egen del eller för samhällets.

Det rationella handlar om att de uppfyller en brist som har uppstått i politiken sen alla partier givit upp sin egenart och trängs i mitten kring förvånansvärt likartade värderingar och räknesätt. Då framstår SD som ett alternativ till politikens smala samförstånd – och därmed som det rätta valet för den som känner sig åsidosatt i samtiden.

En plats utanför etablissemanget ger asyl åt en känsla av att vara personligen åsidosatt – överbliven.

Men det där hänger bara ihop i fantasin.

SD ger röst åt en djup anklagelse från dem som inte längre känner sig representerade av politiken.

Men de kan omöjligen fylla den bristen. De kan aldrig ge återupprättelse eller revansch.

Det beror på att deras politik stannar vid likgiltigt hat. Nån annan substans finns inte.

Det likgiltiga hatet får sin kraft av att det ger tillvaron en känsla av sammanhang.

Därför kan det vara så skvallrigt, snarare än glödande.

Därför behöver det inte vädras offentligt (utom av några få blådårar) utan trivs bäst underjordiskt, i form av ett hemligt inbördes tecken, som bara behöver antydas: ”vi vet hur det är du och jag”.

(Och samhällets repression mot de rasistiska åsikterna fungerar i det sammanhanget som ett slags bekräftelse.)

Att dela en trosbekännelse, precis som i kyrkan – men det är en halvkväden trosbekännelse: ”Det är dom därs fel.”

Det oproportionerliga är att de gör anspråk på att få vara med och stifta Sveriges lagar utifrån en analys som vare sig håller för dagsljus eller för faktagranskning. Den fungerar nämligen bara i halvdunklet – också om detta halvdunkel uppstått genom att nyliberalismen ställt stora delar av befolkningen i skuggan.

Att vara med och släppa in dem i Riksdagen är därför högst oförnuftigt, både för samhällets skull och av egenintresse. De kommer – kanske med undantag för några braskande symbolfrågor – att utgöra valboskap för de borgerliga partier vars  främsta mål är att radera jämlikheten.

De har ingenting att bidra med, annat än förvirring och polarisering.

Visst finns det folkhemstankar i deras propaganda, ljuv nostalgi tillbaka till ett idealiserat förflutet. Men hypotesen om främlingarnas skuld kan inte vrida klockan tillbaka, möjligen få den att sluta ticka…

Uppgiften för politiken (och i synnerhet för vänstern) borde vara att uppfinna ett rationellt alternativ för den som känner sig åsidosatt.

En politik som vågar stå för en annan och mer komplicerad förklaring till samhällets urartning än att skvallra om en hemlig fiende.