Är hjälparna skurkar?

Det fanns ett gathörn i Recife i nordöstra Brasilien där gatubarnen brukade hålla till. Eftersom det fanns ganska få gatubarn började hjälporganisationer bråka om att få arbeta där, det gällde nämligen att visa för givarna i Europa att man arbetade med gatubarn.

Någon kilometer bort låg slumstäderna där mängder av barn riskerade att hamna i droger eller kriminalitet. Det var där organisationerna la ner sin kraft, för det var där de verkliga behoven fanns och det var därifrån som gatubarnen rekryterades.

Men nu var det så att i media hade Brasilien, på grund av en misstolkad rapport, framställts som landet med miljoner gatubarn. Journalisterna tävlade om att skriva hjärtknipande rapporter med upprörande bilder på övergivna barn och fick hjälp av organisationer som hoppades på mer resurser.

Vi har alla sett dessa hjärtslitande reportage om svältande barn i Afrika och sett rakt in i deras stora anklagande ögon. Även detta sker det i symbios med hjälporganisationer som ropar efter resurser. Aldrig förklaras sammanhangen för oss, aldrig blir vi klokare, vi översköljs bara av skuldkänslor.

Goma i Zaire och Sierra Leone är två exempel på hur detta kan gå fullkomligt galet. De absurda konsekvenserna beskrivs färgstarkt av Linda Polman i Kriskaravanen. Jag översköljs på sida efter sida av vansinnigheter och ondskefulla ränker. Men lika lite som i dessa tårdrypande reportage får läsaren chansen att förstå sammanhangen.

Vad är då syftet med boken? Själv skriver hon att vi måste våga ifrågasätta hjälporganisationerna, och det är riktigt. Men är det de som är de verkliga skurkarna? I Sverige har stödet till enskilda organisationer medvetet förts över till organisationer som har stor insamlingskapacitet, de som är villiga att anordna TV-galor och sprida dessa bilder på övergivna barn.

Genom att det internationella hjälparbetet läggs ut på entreprenad går det inte längre att styra. Organisationerna slåss om utrymmet i bakhasorna på media på just den katastrof som passat sig bäst för löpsidorna. Det är en slags marknadskrafter som bestämmer vart hjälpen går, istället för noga genomtänkta beslut av offentliga organ.

Folkrörelsebiståndet går till de rörelser som verkligen kan förändra och som inte är gråtande stackare utan kapabla och stridbara människor. Det håller på att kapas längs fotknölarna av alliansregeringen. Ännu värre, den information som de svenska folkrörelserna spridit i Sverige och som ofta påpekat de grundläggande problemen håller nu på att totalt strypas, framför allt den del som ställer de kritiska frågorna.

Troligen har några moderata strateger kommit på att detta sprider sanningen att det inte är marknadsliberala lösningar som räddar från svält. Alltså måste det bort, innan alliansen förlorar valet. Fältet öppnas för fler reportage om stackars hopplösa afrikaner.

Polman visar att hjälpen ofta kan missbrukas och användas till felaktiga syften. Mer tveksam blir jag när hon varnar för att stödet till flyktingläger för palestinier och väst-saharier på ett farligt sätt leder till att motståndet mot ockupationen av deras hemländer fortsätter.

Ibland blandas korten ihop, misslyckandet med biståndet till Afghanistan skyller hon på organisationerna istället för det uppenbara, ockupationen.

Från Timbro har det utgått ett påbud att allt bistånd skall ifrågasättas, om det inte hjälper svenska företag. Frågan är om denna bok, trots det goda syftet, inte kommer att delta i denna kampanj, på samma sätt som gråtreportagen används.

Lennart Kjörling