För mycket tjej för slakten

Ser man mellan fingrarna blir det ingen förändring. Säger Diana Sjöström Schreiber, som satte ner foten när slakteriet sa att hon inte hade där att göra.

70 000 kronor och en skriftlig ursäkt senare sitter Diana Sjöström Schreiber på ett kafé i centrala Stockholm.

Hur hon har förändrats av processen som Diskrimineringsombudsmannen drivit mot charkföretaget med henne som huvudperson? Nja, inte så mycket, tror hon.

Bara det att hon blivit ännu mer benägen att säga ifrån.

Å andra sidan var det ett av hennes kännetecken även tidigare. Vad bra att du gjorde det, typiskt dig, sa kompisarna (kanske tänkte de på när hon tolv år gammal skrev ett uppmärksammat brev till statsminister Göran Persson och krävde att mensskydd inte skulle vara så fruktansvärt dyra).

Dessutom påstod de att de aldrig själva skulle ha vågat. Själv tyckte 18-åringen (nu 19) att det inte var en så stor grej att fylla i DO-anmälan.

– Har jag bestämt mig för något så blir det oftast så. Jag ger mig inte så lätt, säger Diana Sjöström Schreiber, där hon biter i brownien som ”kan innehålla spår av nötter”.

Hon hade sett fram emot rättegången i Arbetsdomstolen den 20 maj i år. Men nu blev det bra som det blev, säger hon. Förlikning i sista stund.

Pengarna var inte jätteviktiga. Viktigast var den skriftliga ursäkten, och att den inte sekretess-belagdes. Andra skulle kunna få upp ögonen för könsdiskrimineringen och att det går att göra något åt den.

Allt började med nötterna. Och skaldjuren.

Eller egentligen ännu tidigare, när hon var en fyra fem år, skar lite knackiga gurkbitar med mamma och på frågan om vad hon skulle bli svarade kock.

Mormor var kokerska och efterlämnade en mängd handskrivna recept. Mamma är lärare men har jobbat i gatukök, och var alltid noga med att Diana skulle vara med i köket. Och moster är styckmästare.

Yrkesvalet var självklart – trots att andra sa att med så fina betyg borde det bli något studieförberedande – och aldrig omprövat. Inte förrän hon på hotell- och restaurangprogrammets sista termin märkte en kraftig matallergi. Risk för anafylaktisk reaktion, sa läkaren. Allergichocker.

Hon kunde inte jobba med skaldjur eller nötter, vilket i princip uteslöt alla restauranger.

– Det var en sorg för mig, säger hon.

Vad skulle hon nu göra? Det var februari 2009, några månader till studenten. Hon letade febrilt i tidningar, hittade annonsen från Söders kött och fläsk som sökte styckmästarlärlingar.

En lärlingstjänst borde inte kräva så mycket förkunskaper, tänkte hon. Och styckmästare, som sin moster, var kanske en väg att runda allergin.

Mer än så var det inte. Lite lösa tankar om en tänkbar framtid.

Men samtalet till charkföretagets ägare Stefan Ullander blev inte som hon tänkt sig. Fram till dess hade hon aldrig stött på att någon tyckte att det var bra eller dåligt att hon var av ena eller andra könet.

I skolan hade hon engagerat sig i elevråd och likabehandlingsgrupp, för jämställdhet och rättvisa.

– Hela livet är inte rättvist. Ena gången kanske jag får en liten tårtbit och andra gånger en stor. Men vissa saker är faktiskt lagstadgade, säger hon.

Visst förstod hon att det gick folk omkring och tyckte att vissa yrken bara passade ett visst kön. Men att få det så uttryckligt, ”rätt i ansiktet” var chockerande. ”Jobbet var inget för tjejer”, sa Ullander.

Samma dag printade hon ut, fyllde i och skickade in en DO-anmälan.

Hennes fack, Hotell- och restaurang, hänvisade till Livs, som åtog sig fallet. Eftersom Diana närmade sig studenten var det svårt att få ihop tider för att träffas och ärendet rann ut i sanden. Trodde Diana.

Tills någon ringde från DO och sa att de ville driva ärendet.

I tidningar och radio hade Stefan Ullander ogenerat upprepat sin ståndpunkt. Jobbet var ”blodigt, svinigt, kallt och jävligt”.

Som att kvinnor inte är vana att handskas med blod, tyckte Diana.

Veckan efter förlikningen är Diana glad över ursäkten.

Hon ska göra ytterligare allergi-tester. Det senaste visade att hon faktiskt tål nötter, därför vågade hon sig på kakan med spår av dem. Men kockbanan har hon gett upp. Liksom slaktaryrket.

– Jag ville bara ha information. Nu vet jag att det inte är något för mig.

I stället ska hon bli socionom. Hur könsfördelningen ser ut där har hon inte kollat upp.

– Det känns inte så viktigt, säger hon.