NOTIS. När 17-åriga Helene Hegemanns debutroman Axolotl Roadkill kom ut i januari i år var den tyska litteraturvärlden enig: Hegemann var ett geni, och boken en berlinsk Naked Lunch för 00-talet.

Inom kort visade det sig dock att Axolotl samplat vissa partier ur en annan roman, Strobo, utgiven något år tidigare av pseudonymen Airen. Det blev rättssak och skandal.

Författaren Lars Gustafsson och den tyska litteraturkritikern Ina Hartwig bjöds in till Goethe-institutet i Stockholm för att diskutera fenomenet.

Att uppfinna sig själv
Lars Gustafsson menade att det inte existerar något sådant som att skriva sig själv; man måste uppfinna sig själv. Det vill säga: det finns ingen autentisk litteratur. Därför besväras han inte av Axolotls tillkomsthistoria.

Medan Ina Hartwig känner sig bedragen: det hon trott var erfarenhet visade sig vara stöld.

Omkastade roller
Det påminner ur vissa aspekter om debatten kring Anna Odells iscensatta självmordspsykos. Eller skandalen kring avslöjandet att den före detta barnprostituerade författaren JT Leroy var uppfunnen och iscensatt.

I alla tre fall handlar det om en omkastning av roller: den förmodat utsatta visar sig vara den styrande.

Besvikelse
Problemet är att autenticitetsanhängarnas begär att bli vittnen till den utsattas lidande tycks slå ut den lättnad som istället kunde följa på demaskeringen av ”offret”.

Jag menar, man kunde ju annars tänka sig ett: ”Så skönt! Det var uppdiktat!”

Vendela Fredricson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn